ORREFORS-SAMLING

AV ANDRES LASZLO JR.

Under 1980-talet blev jag övertygad att svenskt konstglas - dvs. huvudsakligen Orrefors glas från mellankrigstiden - var det (praktiskt taget) enda som vi svenskar varit bäst i världen på, och då jag insåg att utlandet ofta betalade 10 gånger så mycket som Sverige, blev jag besatt av iden att skapa en fantastisk Orreforssamling. Jag försökte konkurrera med den ledande samlaren, och även om jag inte lyckades - hon var milliardär och jag en fattiglapp, åtminstone i relation till henne - så lyckades jag sätta ihop en bra samling. Många bra samlingar has sålts under det sista decenniet eller två, något som jag tror lämnar min (mycket smala) samling (med undantag för Janovs, Bishofbergers, och kanske några till) som den bästa fortfarande i privat ägo, åtminstone vad gäller de bästa bitarna. Se Samlingen. VIDEO

Även om samlingen är ytterst smal (liten, men "smal" låter bättre), så har de flesta bitarna kapacitet att konkurrera om titeln "Bäst i en kategori": Bästa Ariel, Bästa Fiskgraal, Bästa graverade pjäs, Bästa Ravenna (4!) samt bästa Kraka-samling & bästa Fiskgraal-samling.

Min tanke var från början; "Nu sätter jag samman värdens bästa Orrefors-samling, sen skriver jag en bok som får de dumma svenskarna att förstå detta, sen skänker jag samlingen till Moderna Museet och får ett rum uppkallat efter mig, något som far aldrig lyckades med." Riktigt så blev det inte, och idag har jag inte längre råd att behålla den.

Nedan följer en del av en kort historia som beskriver hur mitt intresse för Orrefors väcktes.

HUR JAG BLEV KONSTGLASINTRESSERAD

Som forskarstuderande vid Lunds Universitet fann jag på 1980-talet det svårt att få gehör för mina idéer, och eftersom ingen ville lyssna på mina narkotikapolitiktankar bestämde jag mig för att istället ge mig ut på ett "allt-en-man-borde-ha-gjort-projekt". Mitt första projekt blev att segla jorden runt, men färden slutade i Malaga där en liten flicka i besättningen sa ungefär så här "Andres, det kan vara att du är stor och stark men du behöver sova som alla andra, och en natt när du sover kommer jag att döda dig." Övriga besättningsmedlemmar föredrog en söt liten flicka framför en arrogant seglaramatör som blev sjösjuk av att bara titta på en våg och nästa morgon lämnade jag båten med svansen mellan benen; förolämpad, pank men med insikten att för att göra vad en man bör ha gjort, åtminstone i mitt fall, så behövdes det pengar.

Jag har aldrig varit den anställda typen, så när mor lånade mig 30,000 ringde jag en korridorkompis från Lund som nu jobbade på Bukowskis Auktioner; "Hur blir jag rik snabbt?"

"Jag tycker du skall satsa på 30-tal och min fästman Knut tycker du ska satsa på glas," eller något liknande, sa Lotta.

De första 10,000 kronorna gick åt till att fynda urhäftig svensk glas och keramik av förnäma formgivare på loppis; prylar som i antikaffär skulle kostat ungefär 100,000. Jag insåg att jag blivit antikexpert på nolltid och dessutom var en gudabenådad uppköpare; jag hyrde en lastbil, bokade Helena på Auktionsverket i Stockholm och anlände med fem kubikmeter fyndmaterial. Helenas ansiktsfärg antog plötsligt en grönaktig ton, men det tog jag för avund; "Hur ofta ser hon en skatt som min…" Dock, jag var fullkomligt realistisk och insåg att jag inte skulle få några 100,000 utan förmodligen skulle få nöja mig med lite över 50,000 – jag fick 5,000.

Även om vid tiden oerhört besviken, skulle detta visa sig vara min kanske bästa förlust någonsin (i konkurrens med pengarna jag förlorade på båten). Vad jag insåg var att man måste satsa på kvalitet, om man nu inte vill bli "sköfsare," och sälja på loppis eller mässa. Detta är något som onekligen kan vara rätt kul, men inte något som normalt gör en rik i ett huj, så jag började studera utländska auktionskataloger. I dessa fann jag att en glastyp som hette "Ariel" från Orrefors som betalats bra i Schweiz tidigare, och på senare tid även på (tror jag) "Wrights Auctions" i Chicago; det här var runt 1984.

En vecka eller så senare besöker jag min tandläkare i Trelleborg, och på vägen dit ser jag genom fönstret till en glas-och-porslinsaffär in rejäl vas med dekor av profiler i blått; jag tycker mig känna igen den från katalogen; Men inte kan väl en glasbit som säljs på auktion stå i en affär för nya prylar. Jag funderar på att hoppa över det där med tandläkaren (jag behöver inte speciellt mycket för att överväga att hoppa över tandläkaren), men för en gångs skull visar jag lite karaktär och avstår. På vägen tillbaka sneglar jag ännu en gång på vasen, och jag känner mig nu nästan övertygad om att det är "samma" vas som i katalogen. Jag åker hem till Malmö, tittar i katalogen – de verkar praktiskt taget identiska – och återvänder till Trelleborg.

Där står jag utanför bosättningsaffären, sneglande på vasen genom skyltfönstret, lite från sidan så att ingen i affären skall se mig. Jag vet inte varför, men hade en polis sagt "Hallå där! " så hade jag förmodligen fått hjärtsnörp; jag känner mig så skurkaktig att jag inte vågar ta med mig katalogen in, utan lämnar/gömmer den utanför, dock inte förrän jag lärt mig katalogtexten utantill.

Jag går fram till vasen, alltmedan jag gör mitt bästa att se oskyldig ut; jag tappar den nästan eftersom jag inte kunnat föreställa mig att den skulle kunna vara så tung. Motiven var praktiskt taget identiska (blå ansikten i profil), höjden likaså, och bägge hade gjorts av någon som hette Ingeborg Lundin vid Orrefors. Numren var inte identiska, men snarlika, men där slutade skillnaden, för emedan vasen jag höll i mina händer hade en prislapp som sa 1,100 kronor, så hade vasen i katalogen sålts för 3,300 dollar. Jag var ekonom och, tyckte jag, en riktigt duktig sådan, och jag insåg därför att något självfallet måste vara fel, Man kan inte köpa något i en butik för nya grejor och sen sälja det för trettio gånger pengarna; världen, marknadskrafterna och lagen on utbud och efterfrågan förbjuder det. Mitt oförstående avspeglade sig uppenbart i mitt ansiktsuttryck, eftersom affärsinnehavaren närmade sig;

”Jag vet, det är lite dyrt, men vi kan väl säga tusen kronor jämt.”

Min haka måste ha fallit.

”Okej, nio hundra, men lägre än så kan jag inte gå.”

Det visade sig att vaserna hade ett värde snarlikt föremålet i katalogen, och jag hade fått blodad tand; Antikviteter; fan vad kul! Även om jag ännu inte gjort något som enligt brottsbalken kategoriseras som kriminellt, så kände jag mig som en skurk; att köpa för 850 för att sedan sälja för 30,000, enligt min moral, är snudd på ocker och därmed moraliskt förkastligt, om inte brottsligt, men icke desto mindre är det förfärligt angenämt. Självfallet började jag åka land och rike runt, men snart insåg jag att det fanns ett bättre alternativ, ett två-stegs-alternativ av vilket det första steget krävde att jag på alvar gav jag mig in på brottets bana.

Malmö tågstation, klockan är tio på kvällen, två synnerligen alkoholpåverkade män, båda runt trettio, hänger över räcket av rikets telefonkataloger intill mynttelefonerna. En verkar vara redo att kasta upp, "Hej! Fyllo! Gå och spy nån annanstans." Jag var rätt stor och stark, så jag kunde kosta på mig att vara så där otrevlig.

Jag låtsas ringa och kvart över tio har jag kartlagt de två polisernas patrullmönster; fyra och en halv till fem och en halv minut mellan varven. När poliserna nästa gång går upp emot tågen schasar jag så iväg fyllona och ger mig på den första katalogen; jag river ut sidorna med "Bosättningsaffärer", "Glas och Porslin detaljister", "Presentartiklar etc.". Jag hinner vandalisera tre av Svea Rikes telefonkataloger innan jag tar en paus under vilken lagens väktare, som planerat, kommer och går.

Allt fortsätter som planerat tills dess att jag kommit en bit in på den andra kataloghalvan, då frågar ett av fyllona, "Min herre har inte möjligtvis en krona till en kopp kaffe?"

"Hoppa i Nilen!"

Tre kataloger senare, när jag, till synes oskyldig som ett lamm, betraktar avgångstiderna, påkallar det kaffesugna fyllot de patrullerande polisernas uppmärksamhet.

"Ursäkta konstapeln."

"Å va vill du?"

"Jag undrar bara om det går för sig att riva ut sidor ur telefonkatalogerna?"

"Är du inte klok? Det är klart att du inte får! Gör du det sätter vi dej i finkan!"

"Orsaken att jag frågar är att…"

Vid denna tidpunkt insåg jag att det förmodligen var i mitt intresse att avbryta diskussionen; "Varför köper du inte en egen katalog istället?"

"Ja… Jo… Men dom kostar ju så mycket."

"Några kronor, kanske…"

"…Nä."

"Jaså, hur mycket då då?"

Fyllot tänkte ett bra tag innan han svarade, "Femtio kronor."

"Jaså, det säger du…

"Jo."

"Du tror inte tjugofem skulle räcka? "

"Nä."

"Jo men då kanske jag skulle kunna få hjälpa dig med det."

"Jo jag tackar."

Poliserna skakade på huvudet, mannen fick sin femtiolapp och därmed lade jag bestickning till mitt brottsregister och jag kunde återvända till att vandalisera statens egendom.

När så endast en sista utrivningssession återstod påpekade det andra fyllot – som under tiden gått ut för att spy på trottoaren – att även han skulle vilja köpa sig en egen telefonkatalog.

Jag visade min mindre begåvade sida genom att vägra betala några tior för vad som idag kanske skulle kunna ha blivit en Tessla Model S, "Släng dej i väggen!"

Den nästkommande veckan fick en stor del av landets Orreforsrepresenterande affärer ett samtal snarlikt det följande:

"Hallå."

"Hej, jag heter Andres."

"Hej…"

Fortsättningsvis lämnar jag affärsbiträdenas dialogtext därhän; den varierade, men inte essentiellt.

"När jag tittade in i er affär i förra veckan tror jag att jag såg något tungt färgat konstglas från Orrefors, kan det stämma?"

"Fiskar säjer du, och hur många såna har ni?"

"Hade ni inte något blått också?"

"Jaså, du tror inte det kan vara en tjurfäktare eller kanske en gondoljär."

"Jag förstår, hade ni inte något annat trevligt också?"

"Nä du, något grönt äpple för nästan tusen kronor, det ska vi inte ha idag, men den där rutmönstrade, står det möjligtvis 'Ravenna' eller något sånt under den?"

"Jag förstår, och om jag köpte båda dom där med fiskar i, den gula ansiktsvasen, den rutmönstrade skålen, den blåröda tjurfäktaren och den lilla blå skålen med åskväder, vad skulle det gå på?"

"Oh herre min skapare, ni skulle inte kunna tänka er 4,500?"

"Javisst, då väntar jag på att innehavaren ringer."

"Hallå."

"Nä, det är fortfarande lite för dyrt, men 4,800 skulle jag kunna tänka mej."

"Nu har du klämt den sista kronan ur mej, men okej 4,950; skicka det mot postförskott till Andres Laszlo, Ängelholmsgatan…"

Jag erkänner, det där var synnerligen omoraliskt, och den där veckan gjorde mig till en sorts människa som inte var speciellt trevlig. Hade jag idag träffat mig själv "anno 1984" skulle jag inte haft någon som helst önskan att fortsätta bekantskapen. Dock, det var ofta förbaskat roligt.

Det var roligt när affärsinnehavarna ringde upp och sa; "Jag och min far har tagit hem lite bitar, en del är nog nästan fyrtio år gamla, men dom skulle vi kunna tänka oss att sälja lite billigare…”
Det var roligt att lura tillbaks pengarna från Kalle V, precis så mycket som han lurat mig på; "Har du läst Not a Penny More, Not a Penny Less?" frågade han, och det hade jag.
Det var roligt att sälja till en Amerikansk handlare för 50,000 kronor och sedan säga; "Actually, I have a friend who might have some pieces too, so if you don’t mind waiting half an hour…," för att sedan köra till banken för att växla dollar och sedan till posten för att lösa ut ett lass postförskottspaket (nu när jag hade pengar), packa upp och återvända till den väntande handlaren, "But this will cost you 250,000."
Det var roligt när Lars P på Orrefors sa, "Jaså det var du! Vi förstod ingenting; det där jäkla glaset hade stått osålt sen 60-talet och sen plötsligt under en vecka blev vi nerringda; våra handlare var som tokiga." Att han sedan lät mig gå igenom Orrefors-lagret för att plocka ut de bästa bitarna men istället för att sälja dom till mig sa, "Tack ska du ha," är en annan sak.
Det var roligt när Thomas H sålde mycket av mitt halvbra glas för 5,000,000 på sitt galleri i Malmö, även om det fortfarande retar mig lite att jag glömde dra av mina inköpskostnader innan vi delade på pengarna.
Det var roligt att prata glas med Birgitta C även om hon bara bjöd på lättöl, även om vi bägge – om än med goda avsikter – bidrog till att skapa allför höga priser allför fort, något som marknaden desvärre ännu inte kommit till rätta med, och jag hade fel när jag rekommenderade investeraren att köpa det bästa av det bästa av Orrefors – ursäkta.
Det var roligt när under 1980-talet min önskan att skapa en bra Orreforssamling blev något av en mani. Jag försökte utmana den största aktören på marknaden. Jag misslyckades självfallet - hon var miljardär och jag en fattiglapp, åtminstone relativt sett - men detta till trots så lyckades jag sätta samman en bra samling. Det var tråkigt när jag insåg att jag nog aldrig skulle ha råd att donera samlingen till ett museum och få ett "Andres Laszlo Jr. Collection" rum uppkallat efter mig.

Jag är den typ av människa som tycker om att förstå vad jag sysslar med. Till en början försökte jag förstå mig på det där med svenskt konstglas för att kunna förutsäga framtida efterfrågan. När jag insåg att marknaden inte fungerade rationellt: Varför hade bäst-i-världen-grejor som Ariel-bitar från 1939 och Bacchuståg fram till 70-talet kunnat köpas för hundralappar. Varför kunde världsklasshäftigt "Coquilleglas" från Flygsfors Glasbruk vid samma tid köpas för kronor? Något var uppenbarligen fel, och eftersom jag inte förstod vad, så skrev jag helt enkelt en bok för att försöka rätta till situationen; jag försökte med Svenskt Konstglas tala om för svensken att Orrefors’ konstglas från mellankrigstiden var bäst i världen och att Coquille var urhäftigt. Nu funderar jag på att ge ut Svenskt Konstglas 2, något du kan läsa mer om nedan.