SVENSKT KONSTGLAS II

1991 skrev jag Svensk Konstglas. Det vare en oförskämt dyr "coffee table bok" skrivet i syfte att göra mig själv rik samt "svensken" medveten om att Orrefors 1920-1950, vad gäller konst och konsthantverk, var det kanske enda som vi svenskar varit odiskutabelt bäst i världen på, åtminstone sedan vikingarnas silver och trä arbeten. Även om jag misslyckades med att göra svensken medveten om kvaliteten av dennes kulturarv, samt att detta håller på att försvinna ur landet - ett bra glasföremål på svensk auktion kommer fortfarande inte endast att sannolikt hamna i utlandet, utan också att säljas för ett oförskämt lågt pris - så lyckades boken fullgöra sin andra funktion; den blev populär, och jag har nu börjat fundera på en andra utgåva, någon form av "Svenskt Konstglas 2", och jag har gjort detta av följande orsaker: VIDEO

• Min bok “Svenskt Konstglas” som publicerades 1991 blev populär och det faktum att den idag på andrahandsmarknaden "i bästa fall" kan säljas för uppemot 2.000 kronor indikerar att det skulle kunna finnas marknad för en uppdaterad version.
• En del av “Svenskt Konstglas” attraktion påstods vara bokens stil - att läsa den ger ofta en känsla av att man läser ett skönlitterärt arbete snarare än en fackbok - och att skriva i denna stil, dvs. skönlitterärt, är precis vad dess författare sysselsatt sig med under de senaste 20 åren.
• Mycket av vad som sades i den ursprungliga texten gäller inte längre, och det är inte bara auktionspriserna som behöver uppdateras. Mycket har hänt på den svenska konstglasmarknaden och den individuella kraft som en gång var den främsta pådrivaren finns inte längre. Glas som tidigare betingade höga priser är ibland inte längre efterfrågat, men å andra sidan har glas som inte ens nämns i boken ibland blivit populärt. 
• Stockholms Auktionsverk har hållit en framgångsrik auktion på Birgitta Crawfords glassamling och har sedan dess sålt bra bitar till priser som indikerar att intresset kan vara på väg uppåt och Bukowski verkar angagera sig mer än tidigare. Att intresset är på uppgång korroboreras även av att bättre priser rapporterats även från Wrights (Chicago), Christies (London) samt Phillips de Pury & Co (London) och kanske skulle något av dessa auktionshus också vara intresserade av någon form av samarbete...
• Jag har redan skrivit ett 40-tal nya sidor i skönlitterär stil och jag har blivit lovad nytt och intressant bildmaterial.

Mot denna bakgrund, när jag nu börjat lanserar e-böcker av mig själv och min far online, har jag funderat över om ny version av "Svenskt Konstglas" - inklusive nya foton, prisuppgifter och trender - skulle kunna vara en bra ide. Vad jag fram till idag har gjort i samband med detta projekt har gjorts i avsikt att lämna så många vägar som möjligt öppna.

1. Först försäkrade jag mig om att rättigheterna till Svenskt Konstglas tillhörde mig.
2. Sedan skannade jag hela boken och "OCRade" den, alltmedan jag separerade ut illustrationerna.
3. Sedan började jag återställa texten till sitt ursprungliga skick, alltmedan jag editerade den ursprungliga texten, eliminerande felaktigheter och förbättrande innehållet närhelst uppenbart, alltmedan jag höll ett vakande öga på gamla sidbrytningar så att inte helt släppa möjligheten att publicera en "milt uppgraderad pappersversion". Jag spenderar en timme med detta arbete då och då, och om jag en dag blir färdig, har jag för avsikt att lägga detta åt sidan som "en digital förbättrad men inte radikalt förnyad version av Svenskt Konstglas på svenska, redo att bli publicerad/utvecklad till/i vilket format som helst."
4. Skulle "svensk konstglas intresset" sedan "take off", är min avsikt att ersätta mycket av den gamla texten och kanske hälften av bilderna, för att på så sätt uppdatera den med vad som har hänt under de senaste 25 åren.
5. Den nya texten, tror jag, skulle kunna bli en bra säljare både som (i) En E-bok assisterande fyndare, investerare och auktionärer och som (ii) en "upmarket" "coffee table" bok (precis som originalet).
6. Jag har också funderat över en engelsk version och en tvåspråkig (varför inte en engelsk-tysk).
   

FÖRSTA SIDORNA AV SVENSKT KONSTGLAS II

 DANSK KRISTALL

(En endas delvis sann berättelse som blir roligare du man tänker på Tio Små Negerpojkar)

"Dom där är från orrefors och utmärkta exempel på dansk design när den är som bäst”, sa Lou, den söta kinesiska guiden, till sin grupp av tio indiska turistande affärsmän. Sägandes detta pekade hon hänfört på ett par ljusstakar av Olle Alberius i den exklusiva kristallshoppens skyltfönster, “Och den här veckan har dom flera specialerbjudande på dansk kristall och om ni säger att ni är med mej så drar dom bort ytterligare tio procent i kassan.”

Klockan var elva på förmiddagen och jag promenerade omkring inne i “Ocean Galeries” bredvid färjestationen i Hong Kong tillsammans med Lou och hennes grupp av indiska affärs-turister. Jag hade varit ute med Lou kvällen innan och när hon erbjudit mig att hänga på hennes guidade tur av shopping-centrat nästa morgon hade jag glatt accepterat. Jag visste att Lou hade procent på vad hennes turister köpte och därför såg jag det som min skyldighet att rätta henne.

“Dom där ljusstakarna är svenska” viskade jag, “för Orrefors ligger i Sverige och Sverige tillhör inte Danmark. Jag vet vad jag pratar om för jag är svensk och jag har till och med skrivit en bok om Orrefors som heter Svenskt Konstglas.”

“Fröken Lou bråkar med sin svenske pojkvän! Han har skrivit en bok om dansk design även om Orrefors egentligen är från Sverige!” utropade en synnerligen irriterande affärskvinna från Kolkata med obehagligt skarp och hög röst.

“Vi bråkar inte alls!” försäkrade Lou den tjuvlyssnande kvinnan och sin grupp. “Det här är Andre Lasso och han har skrivit en bok om Orrefors. Orrefors är kanske egentligen i Sverige, men när det handlar om konsthantverk så är Sverige så att säga en del av Danmark. Det kanske låter lite underligt, kanske lite som Tibet som inte inser att det är en del av Kina, men jag är säker på att herr Lasso kommer att se det som ett privilegium att få förklara.”

*

Tio minuter senare fann jag mig själv i en kafeteria, omringad av tio indiska affärs-turister och en söt kinesisk guide. Alla - framför allt Lou, som blängde ilsket på mig med ett sockersött leende - förväntande sej att jag nu skulle förklara hur det kom sig att Orrefors’ konstglas egentligen var dansk design; ett av de minst angenäma uppdrag jag ställts inför.

“Orrefors är inte danskt, utan svenskt” förklarade jag, “en svensk honorärkonsul köpte Orrefors för över hundra år sen. Faktiskt så köpte han inte glasbruket så mycket som skogen runt omkring och det är till och med möjligt att han inte visste att han fick en liten glashytta på köpet. Hur som helst så moderniserade han: han anställde kompetenta arbetare och designers och gav mästerblåsaren i uppgift att experimentera; han frågade sig själv hur han skulle kunna göra något vackert utan att förs reflektera alltför mycket över kostnaderna. Det här var ovanliga grepp i början av nittonhundratalet och sannerligen inget erkänt recept för att producera vinst, åtminstone inte i Sverige. Man kan förmoda att konsuln tyckte han hade råd att driva hyttan med ingen annan ambition än att tillverka vackert glas. Allt detta resulterade i en fantastisk atmosfär och i och med världsutställningen i Paris 1925 tog Orrefors över som världens ledande konstglasbruk. Därför kan man förmodligen säga att Orrefors’ väg till toppen var byggt runt en önskan att producera konstnärlig skönhet för skönhetens egen skull, snarare än för att först och främst försöka tjäna pengar. Det där är en filosofi som jag gillar skarpt.

En av affärs-turisterna verkade få en bit äppelkaka i vrångstrupen. “Det är minsann inget fel på att försöka tjäna pengar!” utropade han efter det att Lou klappat honom på ryggen för att få stopp på hostningarna. ’Och jag är inte alls så säker på att din honorärkonsul inte tänkte på annat än skönhet.” Sen hostade mannen en gång till, spottade ut en bit äppelkaka, reste sig abrupt och lämnade sällskapet.

*

“Så Orrefors var bäst i hela världen!” sa Lou uppmuntrande, “Då måste dom ju vara en väldigt bra investering”, fortsatte hon, alltmedan hon blinkade menande åt sina välbärgade turister.

“Dom behöll den positionen” fortsatte jag, “från 1925 till ungefär 1950. Dom hade enorm yrkeskunskap, fantastiska artister, en massa nya tekniker och dom verkar ha haft en anda – Orreforsandan kallar vi den i Sverige – som var någonting alldeles speciellt.”

Lou fortsatte att nicka menande och le uppmuntrande, “Och nu har dom ett specialerbjudande bara för er.”

“Och genom att producera fantastiskt konstglas drog Orrefors med sej andra svenska konsthantverkare, och det var inte bara glasbruk. Orrefors framgångar var den huvudsakliga orsaken till att begreppet “Swedish Crystal” myntades och man bidrog också kraftigt till begreppen “Swedish Grace” och “Swedish Modern”. 1939, just innan krigsutbrottet, på världsutställningen i New York, var Swedish Modern på allas läppar och Swedish Crystal, med Orrefors i spetsen, var nyckelord. Sen kom kriget, och eftersom Sverige kom lindrigt undan, så var vi 1945 en av världens ledande industrinationer, trotts vår obetydliga befolkning.’

En av affärsmännen muttrade någonting om att försova sig nästa dag om han inte fick sin siesta, och lämnade sällskapet. “Det är inget fel med att ha en stor befolkning, för ett land med en stor befolkning kommer i slutändan alltid att bli mäktigare än ett land med en liten. Så fungerar kapitalismen”, förklarade han.

*

“Jag slår vad att dom inte lyckades behålla sin position speciellt länge” sa en av dom åtta kvarvarande affärs-turisterna. “För mig verkar det som om Orrefors bara hade tur, för dom verkar ju inte ha förstått sej på affärer. Hur gick det efter kriget?”

“Det gick upp och ner”, svarade jag. Flera gånger gick man nästan i konkurs, så på sätt och vis har du rätt. Men vid andra tillfällen gick det riktigt bra, till och med internationellt sett. Där fanns massor av kompetens i bruket och det kunde man leva på ett bra tag. Men under andra halvan av nittonhundratalet blev konkurrensen från Italien, Finland, och senare amerikanska studiohyttor, alltför hård och man förlorade sin tätposition.”

Just då kom caféägaren över till vårt bord för att beklaga sig. Han tyckte jag talade så högt att jag skrämde iväg hans kunder. Jag svarade att jag tyckte detta lät ganska underligt med tanke på att vi var hans enda kunder. Ägaren tolkade dock inte orsakssammanhanget bakom kundbristen på samma sätt som jag, men Lou kom till min räddning. Hon förklarade att jag föreläste för välbärgade turistande industrimagnater som just höll på att planera sina inköp i shopping-centrat. Ägaren mjuknade och nöjde sig till sist med att köra ut oss på terrassen. När vi gick valde en av Lous turister att stanna kvar. “För mycket artistisk frihet kan bli dyrt” sa han innan vi lämnade honom, “Man måste alltid se till att man är i kontroll.”

*

“Och vad hände sen?’ frågade Lou, “På åttiotalet?”

“I början av decenniet återhämtade sig Orrefors från en dålig period. Nu, under de goda tiderna på åttiotalet, gick efterfrågan genom taket och snart belönades Orrefors med en oväntad bonus. På en auktion i Schweiz betalades rekordpriser för glass gjort i teknikerna Ariel och Tjockväggig Graal. Toppriserna gick i ett hu från hundratals euro till tiotusentals. Till en börja reagerade svenskarna inte, men så köpte en man – en lång stilig man från södra Sverige – upp all Ariel och Graal han kunde hitta ute i affärerna. Det hjälpte till att sätta fart på efterfrågan och snart gick priserna genom taket. Fem år senare betalades den bästa Arielvasen med över hundra tusen euro, för nu hade en svensk filantrop att dominera marknaden…”

“Aj som fan!” utropade en affärs-turist, “jag skar mej när jag skulle skära upp äppelkakan” och i samma ögonblick reste han sig från sin stol. “Mänskor som kallar sig filantroper är farliga människor, för dom stör marknadskrafterna. Det vill säga det naturliga samspelet mellan utbud och efterfrågan” tillade han med ett klokt och välutbildat leende, innan han lämnade oss.

*

“Så nu blev Orrefors glas ännu mer värdefullt” halvt föreslog, halvt fastslog, Lou.

Lou tyckte uppenbart jag talat färdigt, men det tyckte inte jag. Det är inte ofta jag får chansen att prata konstglas för en stor om än snabbt krympande publik. “Det tog inte lång tid förrän allt detta – filantropen, rekordpriserna, nya böcker och artiklar – fick Orrefors’ marknadsförare att börja producera slogans av typen “Idag Orrefors, imorgon Sothebys”. En sådan marknadsföring kan aldrig lyckas långsiktigt och efter några år av fenomenal framgång, med för höga priser på både gammalt och nytt glas, tog sagan slut.”

“Det finns bin här och jag är allergisk; vi ses senare” sa en affärs-turist och reste sig. “Och jag är inte alls överens om att det finns någon sådan sak som för höga priser”, tillade han, “och jag tror Orrefors’ goda tider tog slut därför att på tidigt nittiotal tog allas goda tider slut.”

*

“Så nu är Orrefors döda och begravda?” frågade någon.

“Det följande åren försökte man suga den sista kronan ur Orrefors’ varumärke och man har till och med använt det för att saluföra importerat kinesiskt skräp.”

“Kinesisk import är minsann inte skräp!” protesterade Lou högljutt, “Idag är kinesiska produkter av mycket hög kvalitet, framför allt här i Hong Kong, och ännu mer framför allt här i kristallshoppen. Du har fel!”

“Låt inte den där lilla myran reta dej” viskade den tjuvlyssnande affärskvinnan från Kolkata, i det att hon reste sej upp. “Låter du henne komma undan med det en enda gång så är loppet kört.”

“Tack” sa jag, “det där skall jag komma ihåg.”

“Men ett bra produktnamn kan vara mycket användbart och jag kan försäkra dej att indiska företag en dag kommer att exportera kvalitetsprodukter till Sverige; vi är inte alls som dom där kineserna”, tillade hon innan hon gick.

*

“Men” sa en annan affärs-turist, “varför kallade fröken Lou Orrefors danskt?”

“Den danska regeringen är mycket mån om att marknadsföra sina egna konstnärer och sin konsthantverksindustri”, förklarade jag. “Den svenska regeringen däremot, bryr sig inte speciellt mycket om det där med konst och konsthantverk. Därför har hela världen börjat glömma att Sverige som designernation var av världsklass till en bra bit in på andra hälften av nittonhundratalet. Koncept som Swedish Modern, Swedish Design, Swedish Grace, Swedish Quality och Swedish Crystal håller idag på att gå förlorade. Det närmsta man kommer idag är Dansk Design och det var förmodligen därför, och för att danskarna är duktiga på marknadsföring, som fröken Lou sa fel.”

“Någon sa att restaurangen där borta serverar falsk anka; jag tänkte gå över och se om det är sant”, sa en affärs-turist, och reste sig upp. “Men tack för informationen herr Lasso, dansk design verkar onekligen vara en bra investering.”

*

Lou tittade efter den sig snabbt avlägsnande affärs-turisten alltmedan hon uppgivet skakade på huvudet.

En av de två kvarvarande indierna vände sig mot mig, “Finns det ingenting ni svenskar kan göra för att få folk att inse att ni inte är danskar?”

“Kanske, men på sextiotalet verkar det som om vi svenskar slutade att vara stolta över vårt förflutna. I våra största städer finns praktiskt taget ingenting dedikerat åt vad vi varit bäst på, eller mest berömda för. Vad utlänningarna verkligen vill se när dom kommer till Sverige – svensk kristall, vikingar, Abba och vår Nobelprishistoria – marknadsför vi inte. Om vi ändrade på det – med museer, turistinformation och mediakampanjer – kanske vi fortfarande skulle kunna tala om för omvärlden att vi faktiskt var, och fortfarande kan vara, rätt duktiga.”

“Dom borde bygga ett Orrefors museum” sa en affärs-turist och reste sig upp. “Om dom inte gör det snabbt kommer folk med bättre förstånd att köpa upp ert kulturarv. Och så måste ni se till att få fram lite duktiga designers.”

*

Jag vände mig till den ende kvarvarande affärs-turisten. “Jag har faktiskt försökt övertala tre kulturministrar att bygga ett konstglasmuseum i Stockholm, eller åtminstone göra en tillbyggnad till vårt Moderna Museum, men ingen har velat lyssna. Alla har behållit min bok och en till och med sa tack.”

“Ministrar går bara de rikas ärende; vill ni få ert rykte tillbaka, måste ni få fram nya stjärnskott.”

“Vi har faktiskt en hel del på gång; Vallienarna, Astrid Gate, Mikael Johansson, Vilke Adolfsson, och flea andra."

“Jag tror jag går ut i solen, även om det är rätt varmt därute” sa den siste affärs-turisten och reste sig upp. ’Men jag tycker du borde sluta drömma om den där Orreforsandan. Orrefors låter lite som en Jim Corbett.”

“Jim Corbett?” frågade jag, “vem är det?”

“En galen engelsman som riskerade livet – jagade mänskoätande tigrar utan att någonsin acceptera någon belöning – bara för skoj skull. Orrefors och Corbett var möjliga i det förflutna, men inte i dagens värld.” Och med de orden lämnade den siste indiske affärs-turisten mig ensam med Lou.

*

Lou glodde ilsket på mig, “Tack ska du ha!”

“Det var så lite så; Du förstår det där med Orrefors ligger mig varmt om hjärtat och…”

“Det där var min enda grupp för den här veckan och se vad du gjort?”

“Gjort? Vaddå? Jag?

“Dom där indierna skulle ha shoppat tillräckligt med glas för att ge mej en kommission på åtminstone femtio dollar utan din så kallade hjälp. Tror du affärsmän vill höra berättas om framgångar för ett företag som inte vill tjäna pengar? Är du inte klok! Du är lika jäkla omöjlig som ditt jäkla Orrefors!” utropade hon. “Nu kommer jag att få äta nudlar för resten av veckan, allt tack vare dej!” Och med de orden stegade min guide iväg för att fånga in vad som räddas kunde av hennes nu ganska utspridda flock.

Jag började följa efter henne för att försöka förklara. Lou var rackans söt och jag gillade henne, men efter några steg insåg jag att jag kanske inte gillade henne tillräckligt. Men, Orrefors’ mellankrigsglas, det gillar jag tillräckligt, åtminstone för att skriva den här boken. Och, även om vi kanske aldrig kommer att kunna återskapa Orrefors av årgång 1925, eller den gamla Orreforsandan, så finns det fortfarande något vi kan göra. Vi kan och bör hylla Orrefors och berätta för omvärlden vad Orrefors en gång var och visa vad bruket en gång förmådde producera. Vi kan visa att René Lalique (eller om det kanske var Marinot) hade rätt när han 1925 om Orrefors sa: “Det finns bara det.” Vi kan berätta om Orreforsandan, om glasarbetarna, om ägarna och om designerna; vi kan berätta om hur lilla Orrefors i mörkaste Småland för ett kvartssekel gjorde svenskt konstglas till det bästa i hela vida världen.

Och, om du råkar vara politiker, inköpsansvarig på ett museum eller konstsamlare så kan du hålla ögonen öppna på vad som kommer ut på auktionsmarknaden och försöka se till att de bästa bitarna inte försvinner från landet. Om tillräckligt mycket bra glas stannar svar i Sverige, kommer vi en dag – när våra politiker och konstsamlare insett att Orrefors’ mellankrigsglas, kanske för första gången sedan vikingatiden trä- och silverarbeten gjorde oss svenskar världsbäst på något – att kunna visa upp bevisen för denna konstnärliga storhetstid för våra turister på det sätt det förtjänar.

Jag tittade mot den tomma cafeterian. Jag hade jagat iväg dem allihop. Jag hade förlorat Lou, Lou hade förlorat sin kommission och jag undrade om hon verkligen skulle behöva äta nudlar resten av veckan. Jag hängde med huvudet när jag tänkte på allt som förlorats, jag hoppas verkligen att vi dumma svenskar har vett nog att vaknar upp innan allt bra Orreforsglas förlorats till utlandet. Hur som, mig jagandes efter söta kinesiskor var något som hände efter och som ett resultat av mitt engagemang i svenskt konstglas. Så, låt oss i nästa avsnitt se hur er författare – en arbetsskygg narkotikapolitikforskare – halkade in på Orrefors och konstglas.