AV ANDRES LASZLO JR.
Under 1980-talet blev undertecknads önskan att skapa en bra Orreforssamling något av en mani. Jag försökte utmana den största aktören på marknaden. Jag misslyckades självfallet - hon var miljardär och jag en fattiglapp, åtminstone relativt sett - men detta till trots så lyckades jag sätta samman en bra samling. Här presenteras tre föremål ur denna samling som kommer att försäljas på Stockholms Auktionsverk 20-21 Oktober 2015. Se min samling.
Åtskilliga bra samlingar har sålts under the senaste decennierna, något som (såvitt jag vet) har lämnat "The Andres Laszlo Jr. Collection" som den bästa Orreforssamlingen fortfarande i privat ägo.
Det är en mycket smal samling, men till dess försvar kan om varje föremål sägas att det antingen är av stort kulturhistoriskt intresses (3 föremål) eller också sådant att det kan konkurrera om positionen "bäst i åtminstone sin kategori". Av denna samling kommer tre pjäser - de av störst kulturhistoriskt intresse - att säljas på Stockholms Auktionsverks "Moderna" 20-21 oktober 2015: Gates Cognacskupa, Gates Ariel samt Lindstrand/Kåge Arieln. Om dessa pjäser har jag skrivit tre lite längre artiklar som jag hoppas skall spridas i svensk media.
Kortfattade, koncisa och välbelagda artiklar finns att läsa i diverse tidningar/magasin samt i Auktionsverkets katalog och på deras hemsida. Artiklarna nedan är ibland mindre väl belagda, lite utsvävande och förhoppningsvis underhållande. Om jag ger ut en "Svenskt Konstglas 2" kommer de också att finnas med i denna. För att uppmuntra intresse och för att minska sannolikheten att tre exceptionella konstglasföremål flyttar utomlands, har jag här nedan fram till den 21e oktober (auktionens sista dag) gjort artiklarna tillgängliga för allmänheten. Sist har jag lagt till en artikel som belyser mina tankar angående Orrefors samt ger svensk kulturpolitik en spark strax under där ryggraden slutar: Dansk Kristall.
Det bör noteras att även om artiklarna är baserade på fakta - och även om ytterligare information (i original) kommer att ges köparna - så är "aktörernas" tankar, känslor och dialog oftast inget annat än författarens påhitt.
1. Gates Cognacskupa är intressant eftersom den belyser, kanske bättre än något annat svensk konstföremål, relationen mellan de två designers - Simon Gate och Edward Hald - som tillsammans stod för "designerdelen" av "Orreforsundret"; den förunderliga konkokt som tog lilla Orrefors från det småländska mörkret till rampljuset av Parisutställningen 1925: Se artikel 1 nedan.
2. Gates Arieln är intressant av två orsaker: (i) Även om jag mycket väl kan ha fel, är detta är så vitt er författare vet den enda gången Simon Gate har designat en Ariel & (ii) Den illustrerar Simon Gates relation till "hans" favoritgravör: Gösta Elgström. Se artikel 2 nedan.
3. Lindstrand/Kåge Arieln är intressant därför att den binder ihop (eller åtminstone associerar) tre viktiga ingredienser i den svenska "kvalitets-epoken" i konstindustri (Swedish Grace, Swedish Design, Swedish Modern, Swedish Quality, etc.): Vicke Lindstrand (glasdesigner), Vilhelm Kåge (keramik designer) & Kristina Lindstrand (som kom på namnet "Ariel"). Se artikel 3 nedan.
4. Dansk Kristall är en artikel skriven i irritation över svensk kulturpolitik och svenska regeringars bristande intresse för vad er författare ser som en synnerligen essentiell del av det svenska kulturarvet och har ingenting med Stockholms Auktionsverks Moderna Auktion 20-21 oktober att göra; du får den på köpet. Se artikel 4 nedan.
Foto: Stockholms Auktionsverk
1. Simon Gates Cognacskupa
En berättelse ad Andres Laszlo Jr.
Bild kommer snart
Hyttpojk, konstnär, allihopa.
Knegar samman, dagen lång.
Laget formas, andan skapas.
Mästarn blåser överfång.
Så börjar min bok Svenskt Konstglas, men så poetiskt började förmodligen inte den 12e december 1944 för glaskonstnären Simon Gate vid Orrefors Glasbruk. Simon var inte alls på speciellt bra humör när han kravlade sig ur sängen den morgonen. Det var krig ute i Europa, orderingången var låg och det verkade som om den enda gången någon riktigt bra konstglasbit försvann ur lagret var när Agnes kom ner och nallade till ”samlingen”.
Edvin var inte där speciellt ofta; han verkade tyckte bättre om att skulptera och dessutom verkade han vara sur över att hans fina Ariel-ämnen smältes ner och såldes som billiga "Edvin Glas". Vicke hade försvunnit till Upsala Ekeby – han hade bråkat med ledningen vid tiden för krigsutbrottet - så honom såg man heller inte mycket av nuförtiden. Det sista Simon kom ihåg av Vicke var när han ritade en Ariel åt Wilhelm Kåge. Simons gravör-kompis, Gösta Elgström som själv fått en Ariel av Simon till hans bröllopsjubileum, hade hjälpt till med ämnet.
Och så var det ju de nya konstnärerna… Ja, de var ju som sagt… nya. Detta lämnade honom med ”Direktören”. Mannen Simon tänkte på som Direktören hette egentligen Edward Hald och var onekligen en utomordentligt kompetent glaskonstnär och dessutom en god vän; han hade studerat under Henri Matisse och hade vid några tillfällen lyckats applicera sin läromästares expressionistiska stil på glas.
Simon och Edward kompletterade varandra väl, och det hade de gjort sedan 10-talet, så det var inte det som var problemet. Problemet var, åtminstone delvis, att Direktören, även om denne helt nyligen officiellt slutat vara direktör för Orrefors, inte slutat uppföra sig som en sådan.
Till saken hörde att Simons vänner på bruket var huvudsakligen gravörer och att det var i gravyrstudion som Simon och hans vänner traditionellt firade lucia. Detta firande, liksom lite utanför hyttan och den allmänna gemenskapen, var något Direktören hotat att sätta stop för och det var det som var det verkliga problemet.
”Simon! Är du vaken?”
Simon drog på sig byxorna och med ett ansträngt leende öppnade han dörren, ”God morgon Edward.”
”Hej du, och se inte så glad ut, för du kommer inte att tycka om vad jag har att säga.”
Nej, Simon hade inte alls tyckt om vad hans besökare hade haft att säga. Det gick i princip ut på Direktören tyckte att gravyrkvaliteten på och omedelbart efter Luciadagen var sådan att denne sett sig föranledd att instruera gravörerna att från nästkommande morgon så skulle Lucia firas gemensamt i hyttan, ”Det sups för mycket i gravyrstudion, och det är heller inte bra för andan med det här snobberiet”, hade Direktören sagt innan han stängt dörren bakom sig.
Simon gillade inte alls nyheten, och så snart han klätt på sig begav han sig till gravyrstudion. Där hade ett rejält rabalder brutit ut och Gösta Elgström och några andra talade till och med om att gå ut i strejk. ”Det här är ditt fel Simon, det är dej han vill åt”, sa någon, men denne fick inte något medhåll och efter ett tag lugnade sig kalabaliken tillräckligt för att en lämplig hämndaktion skulle kunna planeras.
En elak karikatyr av Direktören var självfallet en nödvändig ingrediens, och gravyr den lika självklara tekniken. Vad man skulle gravera på var mindre självklart – karaff, vinflaska och cognacskupa föreslogs – men snart enades man om att kupan vore best. Simon ritade karikatyren och Gösta graverade den på kupan. Eftersom Direktörens anlete såg lite ensamt ut där på kupan, föreslog någon att man borde dekorera resten av glaset och det gjorde man med det så kallade ”Stjärnhimmelmönstret”. Detta bestod av stjärnor och fyrverkeri; en finulig design påkommen av Direktören ämnad att kamouflera små ojämnheter och bristningar framför allt i de relativt tunna graverade praktpjäser.
Simon skrev ett ironiskt tackbrev till Direktören – för dennes vänliga inbjudan till honom och hans gravörvänner att fira Lucia i hyttan tillsammans med blåsare, formare, in-bärare, hyttpojkar, formgivare, ägare och annat löst folk – och avslutade med ”Från Simon & gravörerna vid Orrefors Glasbruk 13/12 1944”. Sedan lämnade han brevet till sina gravörvänner; ”Vem vill signera först?”
Problemet var att ingen ville signera först; det var krigstider och att hitta nytt jobb i trakten var långt ifrån lätt. Det hela slutade med at man graverade in ”Från gravörerna vid Orrefors Glasbruk 13/12 1944” runt kupans mynning. Signeringsproblemet löstes genom att gravörerna signerade ”i ring” under foten för att på så sätt dela på ansvaret av att stå först.
Beskrivningen ovan är delvis sann – kupan finns och historien bakom denna är belagd - men vad Simon Gate, Edward Hald och gravörerna tänkte, tyckte och sade är inget annat än artikel-författarens spekulationer och fantasier. För Simon Gate blev 1944 hans sista Lucia; han omkom den 11e maj 1945 och fick aldrig se orderböckerna fyllas igen. Cognacskupan – som finns avbildad i min bok Svenskt Konstglas på sidan 166, samt i en utställningskatalog (Orrefors Malmö) kommer att säljas på Stockholms Auktionsverks Moderna Auktioner 20-21 oktober 2015.
Foto: Stockholms Auktionsverk
2. Simon Gates Ariel
En berättelse ad Andres Laszlo Jr.
Foto: Stockholms Auktionsverk
Simon Gate föddes i Hjo 1983, och efter Konsthögskolan (-1909) och en sejour som porträttmålare och illustratör kom han till Orrefors 1916. Här stod han tillsammans med "parhästen" Edward Hald för designer-delen av "Orreforsundret" som tog det lilla glasbruket från det småländska mörkret till rampljuset av Parisutställningen 1925.
Om man undantar Fritz Blomqvist och några andra "korttidsanställda" och "dubbelarbetande" formgivare så var Simon Gate den förste designern att knytas till bruket. Till en början var Simon Gates huvudsaklige medarbetare Knut Bergqvist, och i viss mån Albert Ahlin, konsul Ekmans disponent. Med Knut Bergqvist designade och utvecklade Simon Gate först Graalglaset (numera ofta kallat tunnväggig Graal) och senare också det s.k. Slottsglaset.
Men, även om både den tunnväggiga Graalen och Slottsglaset - för att inte tala om ”hans” Tritonglas samt hans otaliga designer av det ofta bruntonade s.k. Sandviksglaset - var noterbara framgångar både i Sverige och internationellt, så är det nog så att det är för det graverade glaset han är bäst ihågkommen.
Till en början var Gates preferenser vad gäller gravörer ganska blandat och även om ett mönster ibland kan urskiljas så var det kanske först med Gösta Elgström som Simon Gate fick en riktig favoritgravör. Gösta var en trevlig figur, en fantastisk gravör och samarbetet i gravyrstudion växte snart till vänskap även utanför.
Simon Gate var ungkarl, så det var förmodligen med delade känslor han mottog meddelandet att Gösta hade för avsikt att äkta sin "fjälla", Edit; Han såg ju inte direkt glad ut, det måste jag ju erkänna, sa Gösta en gång till er författare.
Hursomhelst, giftermål blev det, och tio år senare present skulle present till 10-årsjubileet levereras. G för Gösta, E för Edit lämpade sig väl för ett spegelmonogram.
Andres Laszlo: Men herr Elgström, var inte Gate mer eller mindre världsbäst på gravyrdesign...
Gösta Elgström: Jo.
Och ni själv var ju ganska duktig på att gravera.
Dom säger ju det.
Och gravyr passar väl utmärkt för spegelmonogram...
Jo.
Så varför hittar han på att göra en Ariel av alla saker: kanske den enda Arieln Gate gjort?
Jag kommer inte ihåg.
Men tänk efter då; jag skulle vara mycket mer benägen att köpa den om jag hade lite bakgrund.
Du kan ju alltid fundera över vem som skulle gjort gravyren.
Aha!
Jag träffade aldrig Simon Gate (han dog långt innan jag föddes) och Gösta Elgströms minne var kanske inte alltid det allra bästa. Jag har därför försökt undvika att fantisera alltför mycket i denna lilla berättelse, och istället har jag försökt fokusera den runt vad lite jag tror mig veta och dessutom har jag tagit mycket av vad som sagts mig med en nypa salt. Dock, att "gravördesignern" Simon Gate – med praktpjäser som "Parispokalen" "Himmel och Helvete" och "Bacchuståget" – ger sin vän och favoritgravör en Ariel i jubileumsgåva, den kanske ända Arieln han någonsin designat, är anmärkningsvärt, om inte remarkabelt.
Gösta sa att han graverat/slipat ämnet till denna Ariel, men experter har påstått att ämnet verkar vara blästrat. Arielvasen, tillsammans med dess bakgrund, finns avbildad på sidan 64 av "Svenskt Konstglas". Vissa nya uppgifter har framkommit, varför denna text förmodligen ligger närmare sanningen än den presenterad i min bok. Vasen kommer att säljas på Stockholms Auktionsverks Moderna Auktioner den 20e/21e oktober.
Foto: Stockholms Auktionsverk
3. VILHELM KÅGES ARIEL
En berättelse av Andres Laszlo Jr.
Foto: Stockholms Auktionsverk
Kristina ville inte irritera sin man, men hennes Vicke (Lindstrand) var inte speciellt lättirriterad, och det var ju trotts allt inte Ivar, hennes förste man, som fyllde år. Istället var det Ivars bror, Wilhelm, som fyllde jämt; 50 år, ”det är ju inte klokt”, tänkte Kristina, ”vad tiden går”.
På 1910-talet hade man på Orrefors kommit på ett sätt att innesluta en dekor i glas. Man hade kallat detta tillvägagångssätt ”Graal” och mycket tack vare detta hade man konstnärligt sett blivit världens ledande glasbruk och det var man fortfarande. Graalen hade varit ”gubbarnas” teknik; den hade så att säga tillhört herr (Simon) Gate och herr (Edward) Hald och vare sig Vicke eller Edvin (Öhrström) hade tillåtits tillträde.
Men så, för några år sedan, hade man lyckats blåsa nytt liv i den gamla Graal-tekniken, för genom att göra the omslutande klarglashöljet tjockare hade man lyckats få motivet att liksom sväva mer än tidigare. Den nya tekniken var fri för alla – speciellt eftersom herr Gate inte visat sig speciellt intresserad – så Vicke och Edvin, tillsammans med herr Hald, hade samtliga med stor entusiasm gett sig hän åt den nya tekniken; Tjockväggig Graal var namnet man gett den nya tekniken. ”Nog hade man väl kunnat hitta på ett bättre namn,” tänkte Kristina första gången hon hörde det.
Kristina tyckte nog att Vicke och Edvin var de som tillämpat den nya tekniken bäst, men så hade herr Hald kommit på iden att dekorera vaser och skålar med gröna och svarta fiskar. Detta hade resulterat i ett ”glasakvarium” och den iden verkade nu kidnappa tekniken mitt framför Vickes och Edvins näsor. ”Fiskgraal… Han är en slug rackare, herr Hald, dom borde göra honom till ekonomichef.”
Hur som helst, när Vicke och Edvin liksom förlorat den Tjockväggiga Graalen, hade de uppmuntrat Gustav Bergqvist – det var Gustavs bror Knut som kommit på Graalen men denne hade flyttat till konkurrerande Strömbergshyttan – att hitta på något nytt. Och nog hade han levererat alltid; först hade han liksom tagit ämnet till en Tjockväggig Graal och sen hade han liksom holkat ur små hål som när klarglaset trängdes på blev till luftfickor.
Det här var mycket bättre än den nya Graalen med det fula namnet och att döma av vad som skrivits i samband med Världsutställningen i New York som nyligen avslutats verkade det som om den nya tekniken skulle vara vägen framåt för glaskonsten, och som om Orrefors position som världsledande konstglastillverkare cementerats för överskådlig framtid. Problemet var att Amerikanarna nu gjorde sitt bästa för att få Vicke att flytta över och att Orrefors inte verkade förtjusta i iden.
Både Vicke och Edvin hade gett sig hän åt den nya tekniken. Dom var duktiga på det bägge två och det var ett nöje att se hur de inspirerade varandra. Självfallet ville båda framstå som ”teknikens fader” och hur de lyckats få tyst på Gustav Bergqvist visste inte Kristina; ”Designers designar, dom kommer inte på nya tekniker; kanske det är broder Knut...”
Om upphovsmannarätten till tekniken var omstridd, så var teknikens namn desto klarare, för det hade Kristina själv kommit på. Dom hade argumenterat över namnet nästan lika mycket som över vem som kommit på tekniken, och när Kristina blandat sig i leken hade man mer eller mindre bestämt sig för Tjockväggig Luftgraal. ”Tjockväggig Luftgraal! Alltså kom och hjälp mig!”
Kristina var skådespelerska och hade tänkt tillbaka på en uppsättning av Shakespeares ”Stormen” 1921 där Inga Tidblad spelat rollen av en sympatisk luftande med namnet ”Ariel”. Luftanden berättade för huvudpersonen (kanske Shakespeare själv, vem det nu var) hur denne borde bete sig, och det var precis vad Kristina bestämde sig för att göra för Orrefors; ”Tjockväggig Graal?” hade Kristina sagt till sin man. ”Ni är ju inte kloka. Ariel skall den heta. Och försök inte ta äran av att kommit på det ifrån mig.”
Ariel hade det blivit och lite som en följd av det hade Vicke och Edvin, tillsammans med ”gubbarna”, blivit sedda som landets förnämsta konstglasdesigners. Det där med henne själv och berömda konsthantverksdesigners tyckte Kristina var lite lustigt; ”Min andre man en av landets förnämsta glaskonstnärer och min förste mans bror en av de främsta keramikerna…” Därför, när det så var dags för Wilhelm att fylla femtio, var det inte speciellt svårt att komma på en lämplig present.
Kristina beställde en Ariel av sin man; Wilhelm Kåge skulle det stå den. Vicke protesterade och sa att alla beställning måste gå genom ekonomiavdelningen. Kristina protesterade att hon minsann hade hört herr Gate berätta att han gjort en Ariel åt Gösta (Elgström) och dennes fru till deras bröllopsdag året innan och att det absolut inte fanns någon orsak till varför Vicke inte kunde göra en åt Wilhelm.
Men Vicke hade inte bråkat färdigt; ”Skall vi få in Wilhelm på en vas så kommer den att bli så stor att man inte kan hålla den på pipan, bara ett ”W” tar mer plats än…” Kristina tyckte det där lät underligt, men till slut gick hon med på nöja sig med ett ”V” istället för ett "W". Så, ”Wilhelm” blev till ”Vilhelm” och Kåge uppskattade presenten.
All data i denna lilla historia är verifierad, men en del av Kristinas tänkande är antaget/påhittat. Det är författarens övertygelse och förhoppning att Kristina inte skulle se sig som misstolkad. Arielvasen, tillsammans med dess bakgrund, finns avbildad på sidan 70 av "Svenskt Konstglas" och kommer att säljas på Stockholms Auktionsverks Moderna Auktion den 20e/20e oktober.
4. DANSK KRISTAL
En berättelse ad Andres Laszlo Jr.
”Dom där är från Orrefors och utmärkta exempel på dansk design när den är som bäst,” sa Lou, den söta kinesiska guiden, till sin grupp av tio indiska turistande affärsmän. Sägandes detta pekade hon hänfört på ett par ljusstakar av Anne Nilsson i den exklusiva kristallshoppens skyltfönster, ”och den här veckan har dom flera specialerbjudande på dansk kristall och om ni säger att ni är med mej så drar dom bort ytterligare tio procent i kassan.”
Klockan var elva på förmiddagen och jag promenerade omkring inne i "Ocean Galleries" bredvid färjestationen i Hong Kong tillsammans med Lou och hennes grupp av indiska affärs-turister. Jag hade varit ute med Lou kvällen innan och när hon erbjudit mig att hänga på hennes guidade tur av shopping-centrat nästa morgon hade jag glatt accepterat. Jag visste att Lou hade procent på vad hennes turister köpte och därför såg jag det som min skyldighet att rätta henne.
”Dom där ljusstakarna är svenska” viskade jag, ”för Orrefors ligger i Sverige och Sverige tillhör inte Danmark. Jag vet vad jag pratar om för jag är svensk och jag har till och med skrivit en bok om Orrefors som heter Svenskt Konstglas.”
”Fröken Lou bråkar med sin svenske pojkvän! Han har skrivit en bok om dansk design även om Orrefors egentligen är från Sverige!” utropade en synnerligen irriterande affärskvinna från Kolkata.
”Vi bråkar inte alls!” försäkrade Lou den tjuvlyssnande kvinnan och sin grupp. ”Det här är Andres Lasso och han har skrivit en bok om Orrefors. Orrefors är kanske egentligen i Sverige, men när det kommer till konsthantverk så är Sverige så att säga en del av Danmark. Det kanske låter lite underligt, kanske lite som Tibet som inte inser att det är en del av Kina, men jag är säker på att herr Lasso kommer att se det som ett privilegium att få förklara.”
*
Tio minuter senare fann jag mig själv i en kafeteria, omringad av tio indiska affärs-turister och en söt guide. Alla - framför allt Lou som blängde ilsket på mig med ett sockersött leende - förväntande sej att jag skulle förklara hur det kom sig att Orrefors’ konstglas egentligen var dansk design; ett av de minst angenäma uppdrag jag ställts inför.
”Orrefors är inte danskt, utan svenskt” förklarade jag, ”en svensk honorärkonsul köpte Orrefors för över hundra år sen. Faktiskt så köpte han inte glasbruket så mycket som skogen runt omkring och det är till och med möjligt att han inte visste att han fick en liten glashytta på köpet. Hur som helst så moderniserade han: han anställde kompetenta arbetare och designers och gav mästerblåsaren i uppgift att experimentera; han frågade sig själv hur han skulle kunna göra något vackert utan att förs reflektera över kostnaderna. Det här var ovanliga grepp i början av nittonhundratalet och sannerligen inget erkänt recept för att producera vinst. Man kan förmoda att konsuln tyckte han hade råd att driva hyttan med ingen annan ambition än att tillverka vackert glas. Allt detta resulterade i en fantastisk atmosfär och i och med världsutställningen i Paris 1925 tog Orrefors över från Daum och Gallé som världens ledande konstglasbruk. Därför kan man förmodligen säga att Orrefors’ väg till toppen var byggt runt en önskan att producera konstnärlig skönhet för skönhetens egen skull, snarare än för att först och främst försöka tjäna pengar. Det där är en filosofi som jag gillar skarpt.
En av affärs-turisterna verkade få en bit äppelkaka i vrångstrupen. ”Det är minsann inget fel på att försöka tjäna pengar!” utropade han efter några hostningar. ’Och jag är inte alls så säker på att din honorärkonsul inte tänkte på annat än skönhet.” Sen hostade mannen en gång till, spottade ut en bit äppelkaka, reste sig abrupt och lämnade sällskapet.
*
”Så Orrefors var bäst i hela världen!” sa Lou uppmuntrande, ”Då måste dom vara en väldigt bra investering” fortsatte hon, alltmedan hon blinkade menande åt sina välbärgade turister.
”Dom behöll den positionen” fortsatte jag, ”från 1925 till ungefär 1950. Dom hade enorm yrkeskunskap, fantastiska artister, en massa nya tekniker och dom verkar ha haft en anda – Orreforsandan kallar vi den i Sverige – som var någonting alldeles speciellt.”
Lou fortsatte att nicka menande och le uppmuntrande, ”Och nu har dom ett specialerbjudande bara för er.”
”Och genom att producera fantastiskt konstglas drog Orrefors med sej andra svenska konsthantverkare, och det var inte bara glasbruk. Orrefors framgångar var den huvudsakliga orsaken till att begreppet ”Swedish Crystal” myntades och man bidrog också kraftigt till begreppen “Swedish Grace” och “Swedish Modern”. 1939, just innan krigsutbrottet, på världsutställningen i New York, var Swedish Modern på allas läppar och Swedish Crystal, med Orrefors i spetsen, var nyckelord. Sen kom kriget, och eftersom Sverige kom lindrigt undan, så var vi 1945 en av världens ledande industrinationer, trotts vår obetydliga befolkning.’
En av affärsmännen muttrade någonting om att försova sig nästa dag om han inte fick sin siesta, och lämnade sällskapet. ”Det är inget fel med att ha en stor befolkning, för ett land med en stor befolkning kommer i slutändan alltid att bli mäktigare än ett land med en liten. Så fungerar kapitalismen”
*
”Jag slår vad att dom inte lyckades behålla sin position speciellt länge” sa en av dom åtta kvarvarande affärs-turisterna. ”För mig verkar det som om Orrefors bara hade tur, för dom verkar ju inte ha förstått sej på affärer. Hur gick det efter kriget?”
”Det gick upp och ner och flera gånger gick man nästan i konkurs, så på sätt och vis har du rätt. Men vid andra tillfällen gick det riktigt bra, till och med internationellt. Där fanns massor av kompetens i bruket och på det kunde man leva ett bra tag. Men under andra halvan av nittonhundratalet blev konkurrensen från Italien, Finland, och senare amerikanska studiohyttor, alltför hård och man förlorade sin tätposition.”
Just då kom caféägaren över till vårt bord för att beklaga sig. Han tyckte jag talade så högt att jag skrämde iväg hans kunder. Jag svarade att jag tyckte detta lät ganska underligt med tanke på att vi var hans enda kunder. Ägaren tolkade dock inte orsakssammanhanget bakom kundbristen på samma sätt som jag, men Lou kom till min räddning. Hon förklarade att jag föreläste för välbärgade turistande industrimagnater som just höll på att planera sina inköp i shopping-centrat. Ägaren mjuknade och nöjde sig till sist med att köra ut oss på terrassen. När vi gick valde en av Lous turister att stanna kvar. ”För mycket artistisk frihet kan bli dyrt” sa han innan vi lämnade honom, ”Man måste alltid se till att man är i kontroll.”
*
”Och vad hände sen?’ frågade Lou, ”På åttiotalet?”
”I början av decenniet återhämtade sig Orrefors från en dålig period. Nu, under de goda tiderna på åttiotalet, gick efterfrågan genom taket och snart belönades Orrefors med en oväntad bonus. På en auktion i Schweiz betalades rekordpriser för glass gjort i teknikerna Ariel och Graal. Toppriserna gick i ett hu från hundratals euro till tiotusentals. Till en börja reagerade svenskarna inte, men så köpte en man – en lång stilig man från södra Sverige – upp all Ariel och Graal han kunde hitta ute i affärerna. Det hjälpte till att sätta fart på efterfrågan och snart gick priserna genom taket. Fem år senare betalades den bästa Arielvasen med över hundra tusen euro, för nu hade en svensk filantrop att dominera marknaden…”
”Aj som fan!” utropade en affärs-turist, ”jag skar mej när jag skulle skära upp äppelkakan” och i samma ögonblick reste han sig från sin stol. ”Mänskor som kallar sig filantroper är farliga människor, för dom stör marknadskrafterna. Det vill säga samspelet mellan utbud och efterfrågan” tillade han med ett klokt leende, innan han lämnade oss.
*
”Så nu blev Orrefors glas ännu mer värdefullt” halvt föreslog, halvt fastslog, Lou.
Lou tyckte uppenbart jag talat färdigt, men det tyckte inte jag. Det är inte ofta jag får chansen att prata konstglas för en stor, om än snabbt krympande, publik. ”Det tog inte lång tid förrän allt detta – filantropen, rekordpriserna, nya böcker och artiklar – fick Orrefors’ marknadsförare att börja producera slogans av typen ”Idag Orrefors, imorgon Sothebys”. En sån marknadsföring kan aldrig lyckas långsiktigt och efter några år av fenomenal framgång, med för höga priser på både gammalt och nytt glas, tog sagan slut.”
”Det finns bin här och jag är allergisk; vi ses senare” sa en affärs-turist och reste sig. ”Och jag är inte alls överens om att det finns någon sådan sak som för höga priser," tillade han, "och jag tror Orrefors’ goda tider tog slut därför att på tidigt nittiotal tog allas goda tider slut.”
*
”Så nu är Orrefors döda och begravda?” frågade någon.
”Det senaste femton åren eller så har man försökt suga den sista dollarn ur Orrefors’ namn och man har till och med använt det för att saluföra importerat kinesiskt skräp.”
”Kinesisk import är minsann inte skräp!” protesterade Lou högljutt, ”Idag är kinesiska produkter av mycket hög kvalitet, framför allt här i Hong Kong, och ännu mer framför allt här i kristallshoppen. Du har fel!”
”Låt inte den där lilla myran reta dej” viskade affärskvinnan från Kolkata, i det att hon reste sej upp. ”Låter du henne komma undan med det en enda gång så är loppet kört.”
”Tack” sa jag, ”det där skall jag komma ihåg.”
”Men ett bra produktnamn kan vara mycket användbart och jag kan försäkra dej att indiska företag en dag kommer att exportera kvalitetsprodukter till Sverige; vi är inte alls som kineserna” tillade hon innan hon gick.
*
”Men” sa en annan affärs-turist, ”varför kallade fröken Lou Orrefors danskt?”
”Den danska regeringen är mycket mån om att marknadsföra sin egen konsthantverksindustri” förklarade jag. ”Den svenska regeringen däremot, bryr sig inte speciellt mycket om sin. Därför har hela världen börjat glömma att Sverige som designernation var av världsklass till en bra bit in på andra hälften av nittonhundratalet. Koncept som Swedish Modern, Swedish Design, Swedish Grace, Swedish Quality och Swedish Crystal håller idag på att gå förlorade. Det närmsta man kommer idag är Dansk Design och det var förmodligen därför, och för att danskarna är duktiga på marknadsföring, som fröken Lou sa fel.”
”Någon sa att restaurangen där borta serverar falsk anka; jag tänkte gå över och se om det är sant” sa en affärs-turist, och reste sig upp. ”Men tack för informationen herr Lasso, Dansk design verkar onekligen vara en bra investering.”
*
Lou tittade efter den sig snabbt avlägsnande affärs-turisten alltmedan hon uppgivet skakade på huvudet.
En av de två kvarvarande indierna vände sig mot mig, ”Finns det ingenting ni svenskar kan göra för att få folk att inse att ni inte är danskar?”
”Kanske, men på sextiotalet verkar det som om vi svenskar slutade att vara stolta över vårt förflutna. I våra största städer finns praktiskt taget ingenting dedikerat åt vad vi varit bäst på, eller mest berömda för. Vad utlänningarna verkligen vill se när dom kommer till Sverige – svensk kristall, vikingar, Abba och vår Nobelprishistoria – marknadsför vi inte. Om vi ändrade på det – med museer, turistinformation och mediakampanjer – kanske vi fortfarande skulle kunna tala om för omvärlden att vi faktiskt kan vara rätt duktiga."
”Dom borde bygga ett Orrefors museum” sa en affärs-turist och reste sig upp. ”Om dom inte gör det snabbt kommer folk med bättre förstånd att köpa upp ert kulturarv.”
*
Jag vände mig till den ende kvarvarande affärs-turisten. ”Jag har faktiskt försökt övertala tre kulturministrar att bygga ett konstglasmuseum i Stockholm, eller åtminstone göra en tillbyggnad till vårt Moderna Museum, men ingen har velat lyssna.”
”Jag tror jag går ut i solen, även om det är rätt varmt därute” sa den siste affärs-turisten och reste sig upp. ’Men jag tycker du borde sluta drömma om den där Orreforsandan. Orrefors låter lite som en Jim Corbett.”
”Jim Corbett?” frågade jag, ”vem är det?”
”En galen engelsman som riskerade livet – jagade mänskoätande tigrar utan att någonsin acceptera någon belöning – bara för skoj skull. Orrefors och Corbett var möjliga i det förflutna, men inte i dagens värld.” Och med de orden lämnade den siste indiske affärs-turisten mig ensam med Lou.
*
Lou glodde ilsket på mig, ”Tack ska du ha!”
”Det var så lite så; Du förstår det där med Orrefors ligger mig varmt om hjärtat och…”
”Det där var min enda grupp för den här veckan och se nu vad du gjort?”
”Gjort? Vaddå? Jag?
”Dom där indierna skulle ha shoppat tillräckligt med glas för att ge mej en kommission på åtminstone femtio dollar utan din så kallade hjälp. Tror du affärsmän vill höra berättas om framgångar för ett företag som inte vill tjäna pengar? Är du inte klok! Du är lika jäkla omöjlig som ditt jäkla Orrefors!” utropade hon. ”Nu kommer jag att få äta nudlar för resten av veckan, allt tack vare dej!” Och med de orden stegade min guide iväg för att fånga in vad som räddas kunde av hennes nu ganska utspridda flock.
Jag började följa efter henne för att försöka förklara. Lou var rackans söt och jag gillade henne, men efter några steg insåg jag att jag kanske inte gillade henne tillräckligt. Men, Orrefors 1925 – 1950, det gillar jag tillräckligt, åtminstone för att skriva den här artikeln. Och, även om vi kanske aldrig kommer att kunna få tillbaks Orrefors av årgång 1925, eller den gamla Orreforsandan, så finns det fortfarande något vi kan göra. Vi kan hylla Orrefors och berätta för omvärlden vad Orrefors en gång var och visa vad bruket en gång förmådde producera. Vi kan visa att René Lalique (eller om det kanske var Marinot) hade rätt när han 1925 om Orrefors sa: ”Det finns bara det.” Vi kan berätta om Orreforsandan, om glasarbetarna, om ägarna och om designerna; vi kan berätta om hur lilla Orrefors i mörkaste Småland för ett kvartssekel gjorde svenskt konstglas till det bästa i hela vida världen.
Och, om vi råkar vara politiker, inköpsansvarig på ett museum eller konstsamlare så kan vi hålla ögonen öppna på vad som kommer ut på auktionsmarknaden och försöka se till att de bästa bitarna inte försvinner från landet. Om tillräckligt mycket bra glas stannar svar i Sverige, kommer vi en dag – när våra politiker och konstsamlare insett att Orrefors’ konstglas 1925-50, kanske för första gången sedan vikingatiden trä- och silverarbeten gjorde oss svenskar världsbäst på något – att kunna visa upp bevisen för denna konstnärliga storhetstid för våra turister på det sätt det förtjänar.
Jag tittade mot den tomma cafeterian. Jag hade jagat iväg dem allihop. Jag hade förlorat Lou, Lou hade förlorat sin kommission och jag undrade om hon verkligen skulle behöva äta nudlar resten av veckan. Jag hängde med huvudet när jag tänkte på allt som förlorats, jag hoppas verkligen att vi vaknar upp innan allt bra Orreforsglas förlorats till utlandet. Ett sätt att se till att åtminstone några bra Orrefors objekt stannar i landet är att bevaka Stockholms Auktionsverks Moderna Auktion 20-21 oktober.