DET KASPISKA SAMBANDET

andres laszlo jr.

I en äventyrsserien - Det Kaspiska Sambandet - följer vi Karli Nobel (Odens son, något Karli  inte är medveten om) och hans äventyr på jorden. De två första böckerna - Det Sjunde Utropet, och En Fråga om Heder - är färdigskrivna och presentabla på Svenska och Engelska. Det Kaspiska Sambandet är ett oerhörtstort projekt och mer eller mindre "kräver" filmatisering.

Min äventyrsserie har "backstories“ och "hidden stories" av komplexitet jämförbara med Sagan om Ringen, och mina läsare måste följaktligen "luras på" mycket information utan att bli alltför irriterade..

Tolkien löste expositionsproblemet genom två "bookends": The Hobbit som en soft introduktion, och Silmarillion som "kaviar för generalerna". Jag angrep problemet på följande sätt:

Mina två första böcker - Det Sjunde Utropet och En Fråga om Heder - motsvarar Tolkiens "bookends" plus den första boken i hans triologi, Ringens Brödraskap. Sedan skakade jag, rörde om, och formaterade till två böcker.

Dessa två första böcker handlar därför egentligen huvudsakligen om att "komma undan" med exposition och "plantering". Därför, om du tycker att mitt jobb hittills har varit "ok", kommer du med stor sannolikhet att finna de följande böckerna spektakulära.

Detta eftersom jag från och med nu kommer vara fri att blanda mina "scenes & sequels" på vadhelst sätt jag önskar/läsarpreferenser "föreslår".

Allt det svåra är gjort/det är allt "där", och vad som inte är där, har utelämnats endast därför att det kommer att förbättra, snarare än att vara problematiskt.

 Nedan följer en bakgrundsbeskrivning, samt text från böckerna.    VIDEO

“DET SJUNDE UTROPET”

Här, i book 1, när Karls föräldrar mördas, ser det ut som ett inbrott som gått galet och ingen verkar förknippa morden med det underliga föremål som Karl Nobel Senior köpte på glasauktionen i Kosta just före tragedin: en metallplatta med Arabiska tecken inkapslad i glas. Karls mors sista ord till sin son är ’Res bort och väx’ och lite senare säger den före detta chefen för Interpol - som (oförklarligt) hjälper till med mordutredningen - detsamma. Till sist besöker en attraktiv ängel – i vad som verkar vara en dröm – Karl om natten; ”Krafterna du har emot dig är så starka att de idag skulle krossa dig; du måste ge dig härifrån och växa; det där med att växa kommer att bli enkelt för dig."

Karl beslutar sig att lyda rådet, sätter ihop en (min egen) "växa-lista" och lämnar Sverige för att ge sig av på en London-till-Katmandu resa för att så sätt börja jobba på den första punkten på sin lista över vad han tycker att en man bör ha gjort; att besöka 200 länder. Det är en ganska barnslig och snabbt hopsatt lista som till exempel innehåller: ”skjuta en mänskoätande tiger”. Logiken bakom listan är att Karl, genom att pricka av den punkt för punkt, hoppas att den skall göra honom ”tillväxt nog” att kunna ta sig ann sina föräldrars mördare. Trotts sin barnslighet är Karl medveten om åtminstone några av sina brister: Huvudsyftet med den här resan är att göra mig kvitt min arrogans och att få mej bort ifrån mina skumma antikaffärer - min girighet.

Karl tål inte sina medpassagerare och istället använder han sin tid till att: bygga upp sin kropp, något som går underligt fort, läsa analytisk filosofi samt att ge sig av på egna äventyr så snart tillfälle erbjuds. När jag kommer tillbaks skall jag verkligen göra en ansträngning att gilla er, fortsätter Karl att intala sig själv. Efter en lätt start på äventyrandet i Damaskus får Karl ett första smakprov på verklig fara. I norra Pakistan, nära Kalam och sjön Mahodand, blir Karls liv under åtta timmar attackerat från tre olika håll. En vill ta livet av Karl av religiösa orsaker, en av politiska och en av alimentära. Karl överlever och anländer campingen i Karachi en vecka före sina reskamrater. Han är lika arrogant som tidigare, och han har stulit sin ”tilltänkte religiöse mördares” ceremoniella dolk som enligt uppgift är värd tio Kalasjnikovs om inlämnad till Sotheby’s Auktioner.

Efter en dags vila ger sig Karl ut på jakt efter nya äventyr och snart finner han sig editerande en bok som beskriver hur dess författare skjutit ett stort antal mänskoätande tigrar i Sundarbans djungel. Författaren är Hyatt Faruki, Hyatts son är Omar, Hyatts Iranske partners dotter som är på besök är Farida, och Hyatts bäste vän är “Professorn”. Hyatt (och dennes tigerjagande) kommer att bli idoliserad av Karl, Farida kommer att bli Karls stora kärlek och Omar kommer att bli Karls svurne fiende.

Professorn – som är ingen annan än Abd al-Haqq och Karls akademiska idol (något som Karl först inte inser) – kommer att: (i) Förstå Karls situation, (ii) Förmå Karl att studera Arabisk magic (vilket professorn inser är nödvändigt för Karls överlevnad), (iii) Skicka Karl till Oxford, Mike Thorn och All Souls College samt (iv) Bli Karls fadersgestalt.

Omar Faruki – en berömd polospelare, skytt och jägare – finner sig tvingad att tigande bevittna den förväxte Västerlänningens erövringar. Först vinner denne hans fars gillande, sedan gunsten av den kvinna han betraktat som "sänd" åt honom och till sist professorns respekt. När Västerlänningen till råga på eländet avslöjar Omars två stora besvikelser – hans misslyckande i Oxford, samt att hans egen far förbjuder honom att gå på jakt efter en tiger – är måttet rågat.

Emellan Karls äventyr får vi bevittna hur den irriterande praoeleven Torbjörn vid utgrävningar i Birka finner, stjäl och lämnar till auktion, den inkapslade silverplattan som Karls far (i bokens begynnelse) köpte. Vi lär oss också mer om Bengaliska tigrar i allmänhet och en speciell Bengalisk tiger i synnerhet: “Chichh kadune” eller “Skrikaren”. Vi följer Skrikaren och ser hur denne blir skadeskjuten, växer upp, lär sig att jaga, slår sin första "tvåfoting" och ”specialiserar” sig på skogsarbetare. Vi följer också hur EUSDATs (EU’s anti-terrorism organisation) Roquefort och Växjö-polisens genialiske inspektor Larson - utan att samarbeta - försöker lösa morden på Karls föräldrar. 

Karl spenderar sin ”lediga vecka” med att: redigera Hyatts bok, ofrivilligt irritera Omar, bli god vän med professorn och förälska sig i Farida. Redigerandet går utmärkt och innan Hyatt ger sig av på affärsresa erbjuder sig denne att ta Karl på människoätare-jakt om Karl lyckas få hans bok publicerad. Att se sin far erbjuda den vidrige mannen vad som förnekats honom själv blir för mycket för Omar; Västerlänningen skall dö hellre än att få jaga tiger med min far.

När så Omar, Professorn och Karl jagar vildsvin försöker Omar ta livet av Karl. Tack vare Professorn misslyckas detta och Omar får ingen andra chans eftersom han erbjuds vad han trängtat efter hela sitt liv. En av hans fars vänner informerar Omar att en tiger har brutit 1-2-3 regeln - 1 tiger, 2 veckor & 3 oprovocerade dödande - samt att tigern därför nu blivit ”licensierad”; Omar ger sig av att göra vad han drömt om att få göra hela sitt liv. Det blir därför Karls svurne fiende och inte Karl själv som får första chansen att ta sig an Skrikaren, allt medan Karl är lämnad att ta itu med vad hans löfte till Väkterskan omöjliggör men hans hjärta trängtar efter: hans älskade Farida.

Bok 1 slutar med tre misslyckanden. (i) Omar misslyckas i sitt försök att visa att han är lika mycket man som sin far. (ii) Karl misslyckas både i kärlek och i sina försök att bli kvitt sin egen girighet och arrogans. (iii) Torbjörn, pryoleven som fann den sista silverplattan, misslyckas med att hålla sig vid liv och blir mördad.

Men: (i) Karl – även om han ännu inte är stark nog att ge sig i kast med vare sig sina föräldrars mördare eller med att ta itu med sina moraliska ambitioner (att demonstrera för världen att Koranen omöjligen kan vara Guds o-editerade ord) – har växt i både erfarenhet och (oförklarligt) i styrka. (ii) Ingredienserna för ett antal äventyrsromaner är nu på plats. Den som gillar den här boken kommer  att gilla resten bättre. Boken, liksom bok 2 – på svenska och engelska – är färdigskriven.

PROLOG/det sjunde utropet (en del av)

‘Girighet?’

            ‘Just precis!’

            ‘Men om det irriterar dig så förfärligt; varför skapade Du det?’

            ‘Jag skapade kapacitet att lagra välstånd – så att de som använde sin potential bäst skulle kunna samla på sig välstånd tillräckligt av det nödvändiga för att slippa kämpa för sin överlevnad – inte för att skapa girighet. För att de skulle kunna göra sig fria från livets vedermödor och på så sätt få mer tid att spekulera över mig och den värld jag gjort åt dem.’

            ‘Men det är väl så det fungerar?’

            ‘Ibland, men många människor, när de väl har förvärvat vad de behöver, gör det till ett mål i sig: att samla guld och silver som gjort bättre nytta om andra ägt det.’

            ‘Och så glömmer de bort Dig och världen Du skapat åt dem?’

            ‘Just precis, de glömmer bort allt som är viktigt, inklusive andra människor.’

            ‘Jag förstår att Du är irriterad, men de är ju bara människor.’

            ‘Sant, och jag skulle möjligen kunna förlåta att människor har svårt att motstå guld och silver men... ‘

            ‘Jag kan förklara, om Du tror… ’

            ‘Men att du har det, det är fullkomligt oförlåtligt.’

            ‘Men jag ger inte efter för girighet! Jag bara använder guld och silver för att få vad jag behöver; som ett medel.’

            ‘Alla dina behov är mer än väl tillgodosedda.’

            ‘Det är de inte alls, och ska jag vara fullkomligt ärlig så är det huvudsakligen Ditt fel.’

            ‘Mitt fel?’

            ‘Ja, för Dina girighetsgrejor – guld, silver och sådant där – har gjort att människokvinnorna inte längre tycker att jag är lika oemotståndlig som förut.’

            ‘Och du ska hålla dig borta från människokvinnorna – permanent.’

            ‘Charm, utseende och andra fysiska företräden har blivit allt mindre viktiga.’

            ‘Jag börjar bli arg.’

            ‘Jag är den bäste som finns – och jag är bättre än någonsin, det vet Du – men mänskokvinnor känner inte längre samma begär efter mig.’

            ‘Nu är jag arg.’

            ‘Men när jag kan erbjuda dem vad som kan köpas för guld och silver… ’

            ‘Du behöver lära dig en läxa.’

*

'Karli, du är död och jag vill använda din kropp.’

Det var en klar men ändå ekande röst. Karli kunde inte erinra sig att någonsin ha hört något liknande: en röst som var klar och ekande på samma gång. Även om rösten talade till Karli som om den kommit inifrån honom själv, kändes det inte som om den vore hans egen. Underligt, reflekterade Karli. 

EN DEL AV EN scen ur book I/det sjunde utropet

‘Personligen tror jag aldrig det funnits någon riktigt tvättäkta profet.’ Karl tittade ut över sin klass, ‘Men, det är bara min personliga uppfattning.’

Johanna Larsson älskade Lund och hon visste att det var här hon egentligen borde bo, och inte med sin pappa i Växjö. Lite som Cambridge, bara grönare och mer avslappnat.

Johanna satt längst bak i klassen, lyssnande på Karl. Karl Nobel Jr. – tjugofem år, en och nittio lång, hälften svensk hälften libanes, son till en präst, muskulös som en travhäst, bredbent och med tummarna instuckna i bältet – såg ut som han trivdes med sin nya tillvaro. Prästsonen föreläste i sitt favoritämne: ‘Koranen som en föränderlig text’. Hade det funnits arabiska vikingar skulle de sett ut precis som Karl.

‘Och varför, det är frågan vi alltid måste ställa oss själva.’ Karl nickade mot sin klass som om han var på väg att säja något viktigt, ‘Varför är det så viktigt att Sana Koranen är full av palimpsests?’

Ingen svarade.

Johanna var också forskare – eller, rättare sagt, eftersom hon ännu inte lagt fram sin avhandling – forskarstuderande. Hon och prästsonen hade känt varandra sedan båda var i blöjor; Karl hade till och med varit hennes käresta från tre till sex. Sedan hade grannens son introducerat Johanna för Marabous Daim choklad, och hon hade snabbt gjort prästsonen till sin före detta käresta. Han var knubbig då, till och med fet. Karl hade varit nästan sju vid det tillfället och han hade kommit över dumpningen framgångsrikt. Johanna blickade ut över klassen framför henne: tre unga män och mer än tjugo flickor mellan nitton och tjugotre, alla med tindrande ögon, Alldeles för framgångsrikt.

Karl tittade ut över sin klass, ‘Vi vet alla vad palimpsest betyder – inte sant?’

Den här gången nickade de flesta.

Karl nickade åt en lång, undernärd, blondin med en oproportionerligt utvecklad överkropp och ögonfransar långa nog att duga som exkavationsborstar, ‘Annette?’

‘En palimpsest... ‘ svarade flickan, samtidigt som hon stack ut ett av sina långa nakna ben i gången, ‘är en text skriven ovanpå en tidigare text så att en av den är under den andra.’

‘Mycket bra, och hur kommer det sig att palimpsests existerar?’

‘Vadå?’ frågade blondinen fånigt, ‘Varför?’

Blondinen hade uppenbarligen inget svar, De är till och med dummare än vad vi brukade vara, konstaterade Johanna, och hon är så billig.

‘Varför existerar palimpsests, och varför är de så viktiga i Sana Koranen?’

Johanna hade kommit ner till Lund med sin vän Frida och Kola Vippen; Kola Vippen var Fridas onaturligt lydiga katt. De hade kommit för att bedriva lite litteraturforskning på Lunds närliggande universitetsbibliotek och för att delta i ett seminarium i Köpenhamn: ‘Kvinnor och makt i tidiga Islam- och vikingasamhällen’. Frida hade tittat misstänksamt på henne när Johanna frågat om Frida ville följa med för att höra slutet av Karls föreläsning. ‘Han är en man,’ hade Frida svarat, som om ingen ytterligare förklaringar behövdes. Sedan hade Frida vänt sig till sin katt, som var på väg att lyfta sitt vänstra bakben mot en lyktstolpe, ‘Kola Vippen! Visa Johanna hur en bra man ser ut, ‘hade Frida sagt och knäppt sina fingrar, ‘Bra man!’ Kola Vippen – som uppenbarligen trodde sig vara en hund, speciellt sedan Frida fått honom kastrerad – hade omedelbart rullat runt, stuckit fyra likstela tassar i vädret, räckt ut tungan och spelat ‘död katt’.

‘Palimpsests existerar huvudsakligen därför att papper ännu inte var uppfunnet. Därför var saker att skriva på både svåra att få tag på och dyra,’ besvarade Karl slutligen sin egen fråga, ‘kan vi vara överens om det?’

Återigen nickades det.

Eftersom prästsonen skulle köra till en årlig konstglasauktion nära Växjö, staden där han och Johanna delade arbetsrum vid det lokala universitetet – ”Men du får lifta med mamma och pappa sista biten” - senare på eftermiddagen, hade han erbjudit henne skjuts. ‘Men jag vill ha fem minuter av din expertis samt ditt hedersord att aldrig yppa ett ord om vad jag kommer att avslöja,’ hade han sagt; ‘I utbyte kommer jag bara att debitera dig för hälften av din del av bensinen. ‘Johanna hade inte frågat vilket område av hennes expertis han förväntade sig att kunna dra nytta av, hon tyckte han hade de flesta ganska väl täckta, men hon såg fram emot att få reda på det. Hälften av mina sextio procent av bensinen är sextio kronor, så det här måste vara något stort.

‘Så nu kanske vi är redo att svara på varför palimpsesten i Sana Koranen är så viktiga?’

Nu var det åtskilliga händer i luften.

När Johanna kommit fram till ‘Slammen’ – som ‘Institutionen för Islamiska studier vid universitetet i Lund’ tillgivet kallades – tjugo minuter för tidigt, hade hon slunkit in på Karls föreläsning. Trots Karls mörka blickar hade hon fortsatt till en tom bänk längst bak i klassen och slagit sig ned. Hade jag fått med mig Frida hade han förmodligen bett oss om registreringsbevis.

‘Annette.’

‘Ja, doktor Nobel, ja.’

‘Varför?’

‘Därför om en text liksom är ovanpå den andra...'

‘Ja... ‘

‘Så att den ovanpå sjunker djuupt in i den som ligger under... ‘

Det fnittrades bland flickorna och pojkarna skakade sina huvuden i avsmak.

‘Fortsätt.’

‘Då måste det finnas något som har ändrats.’

‘Och varför måste det det?’

‘Därför att annars skulle det ju inte ha funnits någon anledning till varför den gamla texten tvättats bort.’

‘Bra Annette, du använder huvudet bättre för varje gång jag ser dig.’

Johanna kunde inte se flickans ansikte, men man kunde nästan känna hur hon rodnade. Karl såg bra ut, det kunde Johanna inte förneka, och flickor hade sprungit efter honom från den dagen hon dumpade honom för arton år sedan. Faktiskt, så hade de sprungit efter honom redan före det; till och med när han var fet.

‘Det kan ha funnits ett dussin olika skäl till varför de valde att tvätta bort den ursprungliga texten, till varför ändringarna var gjorda; har vi några förslag?’

‘Stavfel?’

‘Kanske, men jag är säker på att ni kan komma på något bättre.’

Karl hade flera år setts som en stjärna i vardande; det började konstigt nog med hans investerings-bok, med var först nu, i och med hans doktorsavhandling, som hans karriär på allvar tagit fart. I och med avhandlingen – ‘Reflektioner över metoder tillämpade i Koranöversättning 1900-2000’ – hade prästsonen lämnat de vanliga dödliga i ‘Division Sverige’ bakom sig och avancerat till ‘Världs-ligan’. Vid tjugofem års ålder höll Karl på att förvandlades från en smart, snygg lovande akademiker till institutionshjälte och en stigande internationell stjärna inom Korantolkning. Hans beteende inför sina studenter hade redan med all tydlighet börjat återspegla detta.

En brunett, även hon attraktiv på ett billigt och sexuellt sätt, sträckte upp handen, ‘Vältalighet?’

‘Bra, mycket möjligt, några andra förslag?’

‘De kom på något bättre att skriva?’

‘Lugn i stormen, nu är ni långt före mig,’

‘Konstnärlig ornamentering?’

‘Mycket bra.’

‘Ny kalligrafi?’

‘Utmärkt?’

‘Nytt språk?’

‘Definitivt en möjlighet, men nu vill jag komma med ett förslag: kanske Gud själv beställde ändringarna?’

 “EN FRÅGA OM HEDER”/BOK 2

Här, i bok 2 möter vi Karl som nu närmar sig slutet av sitt femåriga “allt-det-en-man-bör-ha-gjort-projekt”, som han tar sig igenom för att bli ”man nog” att ge sig efter sina föräldrars mördare. Han har gjort det mesta av det han föresatt sig att göra och han har växt markant sedan vi senast såg honom. Han är smartare än förr, något läsaren märker främst från hans språkspel. Dessutom har han - utan att förstå varför och utan att träna speciellt mycket - utvecklats fysiskt till den grad att han idag skulle kunna konkurrera om olympiskt guld i mångkamp; det är hans egenskaper som Odins son som börjar manifestera sig, men om detta sitt släktskap vet Karl ingenting.

Karl har också fortsatt att studera Korantolkning och arabis mysticism under Mike Thorn. Han har hållit kontakt med många av dem vi mötte i den första boken ("Det Sjunde Utropet"). Trots att Karls liv varit i fara många gånger så verkar det inte som om hans föräldrars mördare försöker ta livet av honom.

En akademisk position vid ”All Souls College” har gjort att Oxford numera är Karls "fastaste" punkt. Där kretsar hans liv runt Arabisk mysticism och kvinnor, för även om minnet av Farida väger tungt så är Karl fortfarande en fruntimmerskarl.

Det saknas fortfarande några länder för att Karl skall nå de 200 han föresatt sig och när vi återknyter bekantskapen – efter att ha stoppat till för ett mini-äventyr i Sahara - så är det i en resebyrå i Bangkok. När väl priset på Karls ”Sydostasiatiska rundresa” fastställts – vi noterar att girighet fortfarande frodas i Karl - börjar han leta efter någonting att göra medan ett av hans pass skickas runt för visering.

När Karl får ett bra pris på en ”retur Dacca” slår han till. Vad gör man i Bangladesh? frågar han resebyråagenten. Gå Kulna, fin djungel, stora tigrar, äter trädfällare, svarar resebyråagenten. Först nu inser Karl att han är på väg dit Hyatt (som han hjälpt med editering i bok 1) på sextiotalet jagade tiger, och han kommer, högst motvilligt, ihåg sitt gamla löfte.

Karl känner sig lite obehaglig till mods, men tack vare Farida är hans löfte att jaga tiger ganska urvattnat. ”Så du kommer bara att skjuta en tiger om den är ”licensierad”, en människoätare, gratis och om du kan rädda några oskyldiga från att bli uppätna.” Det låter ju inte som ett speciellt sannolikt scenario och Karl är därför, sin rädsla för stora kattdjur till trotts,  inte alltför oroad. Jag skall fråga om dom har en tiger åt mej. Dom kommer att tro att jag är tokig och skratta ut mig men på det sättet kommer jag att kunna säga till mig själv att jag gjorde mitt bästa att verkligen göra det.

Alexandra är en superläcker tjej som jobbar på ett vägprojekt i djungeln. Hon får syn på ”Skrikaren” just som tigern skall till att attackera en helig ko och hon avfyrar sitt gevär upp i luften, som hennes handbok föreskriver. Kon springer iväg och Jamaren funderar på att istället attackera henne, men ger sig av när byborna kommer springande; Alexandra blir uppläxad av väninnan Napurs far, bychefen. "Skrikaren ta ko okay. Regering ge boskapskompensation, tiger få innanmäte, vi få mat; bättre Skrikaren äta ko även om helig, då JamSkrikarenaren inte äta oss."

Följande kväll dödar Jamaren Napur. Alexandra känner sig ansvarig, svär att hämnas sin väninnas död och ger sig av till skogsstationen och vinpimplande Jim, den regionale skogschefen, som hon försöker övertala att ge sig på jakt efter Jamaren. Jim vägrar blankt; "Han är ju livsfarlig och dessutom kan jag kan inte ”licensiera” honom förrän han brutit 1-2-3 regeln." Plötsligt är de avbrutna av en osedvanligt försiktig knackning och in, duckande, kommer den störste man Jim någonsin sett.

Mannen – först förblindad av dunklet - harklar sig förläget och hostar urskuldande. "Goddag, jag… Då får den store mannen syn på undersköna Alexandra och deklarerar på sin bästa Oxfordengelska; Jag är här för att skjuta en tiger, den mänskoätande typen." Jim leder Alexandra – som verkar vara förälskad och flörtar vilt med den store mannen – ut ur sitt kontor.

Då Jim efter ett tag inser att Karl egentligen inte alls vill skjuta någon tiger – och inte heller är beredd att betala de sedvanliga mutorna – visas även denne dörren, dock endast efter det att Jim gett mannen vad han uppenbarligen kom för; "En sådan licens måste undertecknas av mig och det skulle jag inte göra för all biff i Indien."

Utanför väntar Alexandra som inviterar Karl att bo i hennes hydda medan hon försöker skaffa honom en licens att gå på jakt efter Skrikaren. "Så om jag kan ordna en licens, så kommer du att jaga honom, även om du måste gå efter honom in i djungeln?" frågar Alexandra. "Definitivt, vilda hästar skulle inte kunna stoppa mej," ljuger Karl, som är entusiastisk till Alexandras kropp och kroppsspråk samt fullt övertygad att han aldrig kommer att få någon licens.

Väl ute på ”Hiron Point” faller det ena tiger-jakt hindret efter det andra undan. Karl, i allra högsta grad mot sin vilja, finner sig därför snart i en situation där han nästa dag förväntas ge sig av efter Skrikaren, den mänskoätande tigern vi lärt känna i bok 1. Om han inte skjuter tigern kommer oskyldiga människor med all sannolikhet att dö, men trotts detta tycker Karl inte längre att han har rätt att döda ett djur som är utrotningshotat. Men, Karl är ärlig nog att vara misstänksam mot sig själv: Är det verkligen vad jag tycker eller är sanningen helt enkelt den att jag är rädd och inte man nog att stå för mitt ord?

Innan dess att Karl tvingas ta ett beslut stoppar Jim jakten och Karl är själaglad. Men nu, även om Karl hävdar att han är missförstådd och att de har fel, betraktar alla honom som en värdelös kruka (som inte går ändå) och en oduglig jägare. Till sist är det Alexandra som – genom radiokommunikation med Omar Faruki, tigerjägarens son och mannen som försökte ta livet av Karl i bok 1 – ”löser” problemet. Omar – som själv förlorat sin integritet/självrespekt i sitt möte med Skrikaren i bok 1 – förklarar; Det hela är ett missförstånd. Karl Nobel är en fantastisk jägare och det finns ingen jag hellre skulle skicka efter den här tigern. Min far har talat med skogsvårdsmyndigheterna så tigern är nu officiellt licensierad. Omar ljuger; han har jagat vildsvin med Karl och vet att Karl är en synnerligen medelmåttig jägare, och ingen licens har utfärdats.

Karl förstår detta men väljer ändå att gå. Väntande på Skrikaren vid den döda manskropp som används som bete, följer vi hur Karl funderar över livets mening i allmänhet och vad som ligger framför honom i synnerhet. Vi följer också hur Skrikaren funderar över sin egen hunger och den ovanligt stora människan som vaktar hans mat.

Det hela slutar i en monumental kamp ute på floden där få läsares sympatier kommer att vara helt odelade. Därute kan Karl kompensera – för sin brist på vikt, snabbhet, styrka, tänder, erfarenhet och klor – genom att han kan nå vad hans motståndare inte kan nå: flodbotten. Det hela resulterar i två sargade hjältar: tigern återvänder till sin mat och Karl driver i en roddbåt ut i Bengaliska Viken och nya äventyr.

Medan allt detta händer följer vi: (i) Mordutredningen som återupptagits hemma i Sverige och där Inspektor Larson och Johanna kommer Allahs Förstörare allt närmare. (ii) Hur Kharijiterna tacklas av Roquefort och Fouché och hur de börjar sitt omvandla-världen-till-ett-islamskt-kalifat-projekt; hur de hotar att sprida mul-och-klöv-sjuka om Spanien inte överlämnar sina Afrikanska enklaver (Melilla och Ceuta) till Marocko. (iii) Fridas politiska avancemang och (iv) Hur Igor försöker lägga beslag på en antik sfinx för egen räkning och lura Karl.

EN SCENE UR "EN FRÅGA OM HEDER"

Även om det fanns vatten i närheten av biträdet, var hemmet utom räckhåll; precis utom räckhåll, där det hängde ner från en gren. Nedrans!

Det fanns några irriterade bin som surrade omkring honom men de stacks inte; de liksom bara varnade honom att hans närvaro noterats.

Stammen hade inga låga grenar, inga som man kunde klättra på, och trädet var för robust att skakas, Skrikaren tittade längtansfullt upp mot bihemmet. Kanske.

Skrikarens första stående höjdhopp misslyckades totalt, och när han tumlade till marken gjorde det ont i hans tass, men han skrek inte. På sitt andra försök fick han allt till att stämma och spetsen av hans svepande och utspärrade klor var mindre än en tass från botten av bihemmet. Även om han inte nådde bihemmet hade han kommit tillräckligt nära för att irritera några av dess invånare och Skrikaren flydde. Bara en handfull följde efter honom och de stack honom inte. Men, även om det inte fanns någon anledning att kasta sig i vattnet var Skrikaren tvingad att erkänna sitt nederlag. Han skulle inte komma mycket närmare än vad han kommit i sitt andra försök och han högg ilsket efter det sista biet. Nedrans!

Det sista biet gav upp – han hade nästan fått det, något han kunde vara mycket smärtsamt – och flög iväg. Bra.

Skrikaren började promenera tillbaka mot stället där han träffat tigrinnan, men efter några hundra meter upptäckte han en fisktvåfoting. Tvåfotingen – i sitt trädskal, tillsammans med en stor utter – var mindre än femtio meter bort och inte mer än tio meter från stranden. Tvåfotingen gjorde något med sitt nät, och den verkar inte redo att kasta det på fisken; fisk- tvåfotingar nära stranden tittade sig alltid omkring innan de kastar sina nät, så det var ett dåligt tillfälle att försöka äta dem. Eftersom varken fisktvåfoting eller uttern upptäckt honom, kröp Skrikaren ihop och satte snabbt av mot undervegetationen bredvid floden. Han nådde den oupptäckt. Bra.

Skrikaren avancerade genom Phoenixpalmerna till där flodbanken började. Tidvattnet var inne och mellan honom och vattnet var det mindre än fem meter lera; men sedan var det tio meter av öppet vatten som han skulle tvingas ta sig igenom.

Ett tillvägagångssätt var att helt enkelt rusa genom leran, hoppa ut i vattnet och sedan hoppas att fisktvåfotingen inte skulle komma undan innan han nått trädskalet. Vad som var bra med detta tillvägagångssätt var att fisktvåfotingar ibland blev förskräckta, och därför inte kom undan så snabbt som de skulle kunna ha kommit undan. Det dåliga med metoden var att Skrikaren sett alldeles för många fisktvåfotingar helt enkelt sätta sig ner, ta sina pinnar och ge sig iväg allt medan han paddlade genom det långsamma vattnet. Dessutom, eftersom de alltid vände den höga baksidan av sina trädskal mot honom, var det ofta omöjligt att välta skalet även när han lyckades komma ikapp det.

I det alternativa tillvägagångssättet var tystnad och vindriktning väsentliga ingredienser. Först måste han passera över leran och ner i vattnet oupptäckt, sedan simma ut till trädskalet, sedan få det att välta, för att endast därefter kunna äta upp vad som fanns inuti. Problemet med den här metoden var att även om vinden blåste längs floden, som det nästan alltid gjorde, så visste Skrikaren av erfarenhet att sådana vindar var förrädiska. Det fanns en avsevärd risk att någon av fiskarna skulle känna lukten av honom innan han nådde fram till trädskalet; kanske till och med innan han nådde vattnet.

Skrikaren beslutade sig för att trots allt tillämpa tillvägagångssätt nummer två och han tog sig tyst genom leran. Eftersom tidvattnet var på väg in, var leran förhållandevis torr, så det hördes inget mycket klafsande. Skrikaren tog sig oupptäckt över leran och han hade till och med fått framtassarna i vattnet när uttern kände hans lukt och gav ifrån sig sitt gälla varningsrop! Nedrans!

Tvåfotingen rörde sig snabbt och den verkade inte alls speciellt förskräckt. Det var därför ingen idé att sätta efter trädskalet och Skrikaren försökte inte ens simma efter det; erfarenheten sa honom att det skulle vara slöseri med energi. Istället vände han sig om och gick tillbaka upp på stranden, lämnande de upprörda fiskarna till sitt tjattrande. Plötsligt dunkade en stor krabba i Skrikarens rygg. Han vände sig om och glodde ilsket på fisktvåfotingen. Tvåfotingar kunde kasta saker långa sträckor, precis som apor, men det kunde inte uttrar, så Skrikaren visste vem som kastas krabba även om han inte sett det. Skrikaren tyckte inte om att få saker kastade på sig, men han åt ändå upp krabban.

När Skrikaren gick längs stranden funderade han på att försöka lokalisera tigrinnan, trots Dominante Hannen, i vars domän han fortfarande inkräktade. Men sedan - när han tittade bort mot det stora trädet, med sitt bihem - fick han plötsligt en mycket bättre idé.

EN SCENE UR "EN FRÅGA OM HEDER"

Katt var missnöjd med Tammarassad, den sista algeriska utposten innan Sahara öknen, Niger och Nigeria, Sand, biltjuvar, skorpioner, korrupta poliser och sjaskiga barer. Vad hon var speciellt missnöjd med var Jens Otto, hennes store, urstarke danske så kallade pojkvän, eller ‘Thor’ eller ‘den galne dansken,’ som de kallade honom här. Det var inte hans omoraliska bilaffärer hon var missnöjd med - tvärtom, så var det de som var det roligaste med den store mannen – utan vad Katt var missnöjd med var att hennes så kallade pojkvän sprang efter allt som gick i ett par trosor. Katt tog ännu en klunk av sin öl, och bestämde sig för att bli full.

‘Hej, jag Karl, du paradox.’

‘En paradox, jag?’ frågade Katt, utan att vända sig om.

‘En biologisk kontradiktion; motbevisande vemhelst som påstår att en underbar blomma inte kan växa i öknen.’

Trevlig röst. Katt vände sig om för att titta på mannen som just kommit in i baren. ‘Men du kan spara på energin.’

‘Oj då! Och inte vilken vacker blomma som helst.’

Katt nickade mot den rödskäggige bodybuildern i baren, ‘Jag har tyvärr redan en pojkvän.’

‘Det lilla kräket med spindeln? Han som stöter på fransosens flicka?’

‘Ja, kan inte du vara en duktig pojke och ta henne ifrån honom?’

‘Inte min typ.’

‘Varför? Hon har två bröst och jag slår vad om att det finns ett hål i henne.’

‘Ingen klass.’

Katt tittade med illa dolt välbehag på mannen som försökte ragga upp henne. Han var verkligen stor, större än Thor, ‘Och det spelar roll? Klass?’

‘Klass är allt.’

Hennes pojkvän visade upp skorpionen – stor, svart, och ganska farlig, men med giftet tömt – skrattande och gestikulerande. Thor försökte dra till sig uppmärksamheten från de två palestinierna som åtföljt hennes nye beundrare in i baren. Först kommer han att lura av dem pengarna och sedan kommer han att ge sig av med den franska hyndan rakt framför ögonen på mig: han är ett sådant kräk! ‘Han kommer att lura pengarna av dina vänner.’

‘Jag vet.’

‘Du vet?’

‘Klart att jag vet.’

‘Och du tänker inte hjälpa dem?’

‘Det är deras problem.’

‘Om du är du lika bra älskare som du är vän, är du usel.’

‘De har redan försökt ta död på mig två gånger.’

‘Åh.’

Den franska flickan klappade skorpionen, medan Katts så kallade pojkvän förolämpade palestinierna. ‘Ingen stake? Jag antar att det skulle behövas en riktig jude för att våga röra den.’

‘Vad gör du tillsammans med dem?’

‘Liftar.’

‘Varför?’

‘För att komma genom öknen.’

‘Varför?’

‘För att komma till andra sidan.’

‘Jag menar, vad gör du här på marken när det finns flygplan?’

‘En gammal lista jag försöker pricka av saker på; egentligen skulle jag gjort det på kamel.’

En av palestinierna hade kommit upp till dansken och försiktigt rört vid skorpionen.

‘Imponerande, men vågar du hålla den?’

Den store mannen tog hennes händer, ‘Jag gillar.’

‘Gör du?’

‘Ja, mjuka, slanka, välvårdade och inte en enda ring.’

‘Du är påstridig.’

‘Om du vore man och tittade på vad jag tittar på, skulle du också vara påstridig.’

‘Du har också fina händer... kraftfulla.’

‘Aj!’ skrek den dumme palestiniern när skorpionen till slut stack honom

‘Detta är fruktansvärt!’ utropade Thor, ‘skynda dig till apoteket, du måste få motgift inom femton minuter annars är du död; det är bara runt hörnet.’

Palestiniern, följd av sin vän, rusade ut från baren.

Thor vände sig mot den franska flickan och höll upp en liten glasampull och en spruta, ‘Han kommer tillbaka.’    

‘Du är bedragare,’ sa den franska flickans pojkvän, som nu närmat sig den rödhårige kroppsbyggaren, allt medan han energiskt och anklagande skakade sitt högra pekfinger. ‘Du ville att spindeln skulle bita honom hela tiden.’

Thor tittade föraktfullt på den lille mannen, ‘Och du är en liten mes som kvittrar för mycket.’

Fransmannen tog tag runt sin flickväns handled, ‘Kom med mig nu, jag tycker inte om stämningen här, låt oss gå till bilen.’

Flickan befriade sig, ‘Gå du före, jag ska ha en drink till, vi ses senare vid campingen.’

Den franska flickans pojkvän, som när han lämnade henne ilsket tänt en cigarett, kolliderade nästan med den stungne palestiniern som kom inrusande, åtföljd av sin vän.

‘Nå.’

‘Dom har inte mer motgift!’

‘Jag beklagar verkligen.’

‘Apotekaren säger att du är den ende som har.’

‘Nej.’

‘Nej?’

‘Ja, jo i och för sig så har jag ju en,’ Thor höll upp behållaren och sprutan, ‘men eftersom jag blir stungen hela tiden så behöver jag den själv.’

Ett par minuter senare eskorterade den store dansken, nu femhundra euro rikare, den franska flickan ut ur baren, allt medan han höll upp skorpionen i stjärten och skrattade bullrande. Flickan höll honom runt midjan.

‘Vad ser du i honom?’

‘Jag gillar hans jobb.’

‘Som är?’

‘Begagnade bilar; han är rätt bra på det.’

Karl skakade på huvudet, ‘Beklagar verkligen; C i uppförande. Hade han varit min lillebror skulle jag ha gett honom ett rejält kok stryk.’

Katt tittade åter på mannen som försökte ragga upp henne. Han är verkligen en hel modell större... och snyggare, ‘Kom här med dig.’

EN SCENE UR "EN FRÅGA OM HEDER"

Hon hade aldrig någonsin känt så här förut. Napur älskade med sin fästman – lyckligt, energiskt, högljutt, med stor passion – vid den grunda kanal som utgjorde den inofficiella norra gränsen av byns marker.

Hennes friare var lika energisk, entusiastisk och passionerad. Möjligen var han en liten smula mindre ljudlig, i så fall troligen eftersom han var väl medveten om att vad de höll på med ansågs vara helt fel, eller kanske hade det något med tigern att göra.

Hennes älskare var från grannbyn, den muslimska byn, men bortsett från detta – eller, kanske delvis, på grund av detta, hon visste inte - var han allt hennes hjärta kunde önska. Napur tvättade sig i kanalen, torkade sig genom att dra sina händer längs sin nakna kropp. Sedan rättade hon till håret och gjorde sig redo att gå. Hon kysste sin älskare – som verkade ovanligt ovillig att låta henne gå, adjö – och hon började sin färd hemåt. När hon vadade över den lilla kanalen fnittrade hon glatt. Även om hon insåg att deras kärlek, om kärlek nu det var, förr eller senare antingen måste upphöra eller ge dem bägge allvarliga problem, var allt för ögonblicket väl. Napur var lycklig.

Hon hade inte gått mer än ett par hundra meter när hon insåg att hennes friare följde efter henne inne i den täta skogen som kantade stigen.

‘Ali! Jag kan höra dig.’

Han tvärstannade när hon tilltalade honom, men han sa inte ett ord.

‘Någon kan se dig! Gå hem med dig!’

Fortfarande kom inget svar från hennes friare.

Napur fortsatte mot byn.

Hennes älskare fortsatte att följa efter henne.

‘Gå hem med dig din kåtbock!’

Hon kunde höra hur han kom mot henne, men han vägrade att komma ut ur skogen.

‘Du gör mer väsen än en sjuk ko.’

Hennes älskare vägrade fortfarande att visa sig, och han förblev tyst.

Napur gav upp med ett fnitter, ‘Det här måste gå snabbt.’

Ali svarade fortfarande inte.

Hon sprang in i skogen alltmedan hon lät sina kläder falla till marken, ‘Du är ju omättlig!’

Taggar: äventyr,, Oden,, Odens son,, Ansgar,, Kharialit,, Aisha,, Muhamad,, The Caspian Connection,, Vikingar,, Det Kaspiska Sambandet,, Djardjan,, Jinn,, Backstory,, Hidden story,