SLÄKTKRÖNIKA: LASZLO & LASZLO II

I mars 2016 började jag översätta/adaptera min fars samling korta historier Solo el Paisaje Cambia från spanska till engelska, och då jag fick vänta på grov-översättningarna började jag tänka Jag har ju också haft ett äventyrligt liv, så varför sätter inte även jag samman en samling korta historier? Så, det är precis vad jag gjorde; det blev 26 stycken och 120,000 ord. När jag sedan satte samman dem med fars historier, arrangerade jag dem kronologiskt (det blev 110 år), och gav det hela en biografisk touch. Den svenska arbetstitlen av min egen del av arbetet var Den Svenske Jägaren och som ni kan se på omslaget av Part 2, spelar tigrar - speciellt "Chicch Kadune," en alldeles förfärligt sympatisk (om än människoätande) sådan - en central roll i mina berättelser. Men, även om sympatisk, förväntar mig att när jag till sist möter honom, Du, som läsare kommer att hålla på mig. Nedan följer tre korta historier: en av Senior, en av Junior och en av Chicch Kadune.   VIDEO

Dessa korta historier är hämtade huvudsakligen från min opublicerade äventyrsserie Det Kaspiska Sambandet, samt från min bok om narkotikapolitik: The Drug Problem samt Illegality. Totalt blev det 26 historier och 120 000 ord. Du kommer snart upptäcka att jag har levt ett ganska äventyrlig, och - oftast, åtminstone när jag inte höll på att bli uppäten av en tiger, eller avrättad av president Noriegas narkotikapolis - underhållande liv. En del av dessa berättelser kan läsas som "film-treatments"/scenarier. Texten, med en inledande biografisk paragraf till varje historia, har också publicerats som andra delen av boken  Laszlo & Laszlo Släktkrönika  där mina korta historier presenteras tillsammans med Seniors.

Jag är Andres Laszlo Jr., en av dina två berättare. Inte bara har jag mina egna berättelser, utan jag kommer också att vara språkrör för tigern Chicch Kadune. Jag kommer att presentera våra historier kronologiskt och "biografiskt", något som kommer att tvinga dig att lära känna mig själv och tigern ganska intimt. Notera att jag är numera en vuxen man och att jag som sådan har distanserat ifrån en del av det ofta barnsliga uppförandet som texten porträterar. Mina historier är ofta ganska sanna, även om jag erkänner att ibland överdrivit en smula, samt att jag inte vet vad som i verkligheten pågick inuti tigerns huvud. Nedan hittar du två korta historier: en handlar om mig, en om hur "vår" tiger blev till. Texterna nedan har editerats.

28. EN FÖRSTA SMAK AV ÄVENTYR (JUNIOR)

1990. Min skönhetssömn den natten hade inte varit vad jag skulle ha önskat. I själva verket - speciellt så länge det är mitt eget välbefinnande eller, som i det här fallet, mitt eget liv, som jag tror kan vara i fara - är jag fruktansvärt feg, och som en följd av detta hade jag spenderat en nästan sömnlös natt. Jag hade trott mig att höra alla sorters konstiga ljud, och jag hade utan undantag dragit slutsatsen att källan till dessa ljud hade varit den lille Wahhabin, som lyckades övertala sina vänner för att göra honom sällskap. Sen, när jag till sist lyckats somnat, ersattes inbillningen med drömmar om hur en hel arme, anförda av en galen liten Wahhabi kom galloperade genom dörr och fönster och in i mitt rum, ridande på kameler och arabiska hingstar. Jag borde verkligen återvända till bilen och mina medresenärer, för trots allt har de ju inte försökt att döda mig... än... Åtminstone tror jag inte det.

 _ _ _

‘Han kommer att ligga förbannat risigt till när vi får tag på honom!’ deklarerade Massoud lika ljudligt som entusiastiskt. ‘Först får vi honom att inse hur fel han har och sen - när vi fått in honom på rätt spår - avrättar vi honom på något trevligt traditionellt sätt.’

‘Är du helt säker på att du övervägt det här från alla relevanta aspekter?’ frågade Osman, utan att titta upp från tidningen han läste. Osman var den hitentills praktiskt taget obestridde ledaren för den löst talibanassocierade grupp som Massoud var medlem i, ‘eller från någon aspekt överhuvudtaget, bortsett från Wahhabs?’

‘Att döda honom är vår plikt mot både Allah och Muhammad ibn Abduk Wahhab!’ utbrast Massoud, ‘mannen är en hädisk otrogen som vägrar underkasta sig.’

‘Något som dom flesta andra människor på den här planet också gör; har du för avsikt att ta livet av dom också?’

‘Ja, såvida dom inte konverterar och lever efter Wahhabs principer.’

‘Alla?’

‘Så småningom.’

‘Men inte nu?’

‘Nej’

‘Så varför är det sån förbannad brådska med just den här?’

‘Därför att även om man inte kan utrota alla ogudsliga individer på en gång, så kan man ändå göra något för ens tro när ett ovanligt ondskefullt exemplar råkar passera ens väg.’

Osman såg förvånad ut, men han hade ännu inte erkänt Massouds närvaro genom att lyfta blicken från sin tidning, ‘Det där var bra, faktiskt riktigt bra, har du läst det någonstans?’

‘Nej’

‘Men du har förberett det?’

Massoud rodnade, ‘Ja, jag visste du skulle fråga.’

‘Du är smartare än du ser ut.’

‘Tack.’

‘Men säg mej en sak; vad är det för exceptionell ondska du hittat i den här mannen?’

‘Han sa att det inte fanns något sätt för oss att veta med säkerhet.’

‘Veta vaddå?’

‘Att Allah finns.’

‘Och det kan vi ju inte heller.’

‘Vad menar du?’

‘Vi - till skillnad från resten av naturens innevånare - fick fri vilja, och därför kan vi välja om vi vill tro eller inte.’

‘Men den som väljer att inte tro, väljer fel.’

‘Och vi har valt att tro det, men vi kan inte veta.’

‘Det är inte sant.’

‘Om vi fick fri vilja måste det vara sant, eller förnekar du att Gud gav oss fri vilja?’

‘...Nej’

‘Så vi kan alltså inte veta med säkerhet?’

Massoud svarade inte.

‘Kommer detta kränkande faktauttalandet att lägga mej till din lista över individer som bör avrättas så snart som möjligt?’

‘Han sa att jag inte kunde veta säkert att Allah fanns om jag inte träffat honom personligen.’

‘Mannen verkar klart vettig,’ Osman hade fortfarande inte tagit blicken från sin tidning, ‘kan du inte bara låta honom vara i fred.’

‘Han sa att vi inte ens kunde veta om vi själva existerade.’

‘Så han är en tokskalle; ännu större anledning att inte skada honom.’

‘Varför?’

‘Det ger dålig PR att döda tokskallar, särskilt tokskalliga turister.’

‘Han sa att våra övertygelser var falska.’

‘Det är inte vad du sa tidigare, då sa du bara att han sa att vi omöjligen kunde veta.’

‘Men jag är säker på att det var det han menade.’

‘Mannen bor på hotellet, han har köpt livsmedel, fiskeredskap...’

‘Begagnade fiskeredskap!’

‘...begagnade fiskredskap, licens och transport. Totalt motsvarar hans inköp mer än en årsinkomst för en lokal herde. Och om han nu skulle råka välja att berätta för några vänner att han tyckte det var trevligt här…’

‘Vad är det du vill ha sagt?’

‘Ingenting speciellt; bara att jag inte tror att folk kommer att stå i kö för att hjälpa dej ta död på honom.’

‘Då får jag väl göra det ensam,’ deklarerade Massoud, tog ett djupt andetag och började – mycket långsamt, högst självmedvetet och på ett oerhört värdigt sätt – att gå mot vapenkistan.’

‘Glöm inte laddningen!’

Massoud kopplade ifrån den explosiva anordning som monterats för att spränga vemhelst som försökte bära bort kistan eller stjäla dess innehåll i luften. Han öppnade kistlocket och granskade noga vapnen inuti, ‘Vi har inte ett svärd va; ett gammaldags traditionellt svärd?’

‘Vad du ser är vad vi har.’

Efter att ha gått igenom kistans innehåll fastnade Massoud så småningom för en ceremoniell gulddolk, infattad med ädelstenar.

Osman vände blad igen; han kastade en snabb blick på sin gäst och dolken, sen riktade han åter sitt fokus mot tidningen.

Massoud höll upp dolken i ljuset från fönstret, som om han hoppades att få ett tecken. Då - för en pödsligt kort ögonblick - var det som om rubinerna och smaragderna ville kommunicera med honom; som om dom glittrade till lite starkare i solljuset än förr. Men då - precis när Massoud skulle beskriva för sin ledare vad som just utspelat sig - om det fantastiska tecknet, blev han avbruten.

‘Den där är förbannat värdefull!’

‘Den... jag...’ på något sätt kändes det fel att berätta för ledaren om tecknet nu när han hade blivit så abrupt avbruten, ‘Jasså, än sen då?’

‘Om vi kunde få den till Sotheby's i Amerika skulle vi kunna bygga en bro högre upp.’

‘Än sen?’

‘Eller också kunde vi köpa ett dussin AK fyrtiosjuor eller Kalasjnikovs – kan du inte helt enkelt skjuta honom?’

‘Vem är Sotheby's?’

‘Det är västgrejer, du skulle inte förstå.’

‘Jag borde verkligen använda ett ceremoniellt svärd.’

‘Kan du inte använda din armékniv?’

‘Det här är hämnd! Hämnd i Guds namn!’

Osman tittade upp, la ner sin tidskrift – det var ett relativt nytt nummer av ‘American Rifleman’ – och han gick över till den arge unge mannen. ‘Du gör vad du anser att du måste göra, men om dom där stora fiskarna - dom som bara du vet hur man fångar - har någonting med det här att göra...’

Massoud betraktade sin ledare med fullkomlig och total oförståelse. Hur kan han ens tänka en sån tanke? Hur...

Osman tittade hotfullt på sin gäst, ‘För om du gör det här bara för att kunna behålla sjön som din privata fiskeplats...’

Men Massoud visste precis vilken var hans ledares ömmaste tå och hur att trampa på den. ‘Och du är säker på att din bedömning av situationen inte är fördunklad av överväganden rörande turism och det lokala näringslivet?’

Osman bara skakade på huvudet.

Massoud tittade intensivt och strängt på sin ledare, och i det ögonblicket beslutade han sig för att – en dag i en inte alltför avlägsen framtid – utmana mannen om ledarskapet. ‘För om det skulle vara fallet, så håller du på att trassla in dej i precis samma garn – samma nät av girighet och materialism – som är vår fiendes varumärke.’

Osman skakade irriterat på huvudet och pekade på dörren.

Massoud fäste dolken i sitt bälte och sen – mycket långsamt och på ett mycket värdigt sätt – stegade han ut ur rummet.

När den unge Wahabin stegade iväg för att möta sitt öde, ropade hans ledare efter honom, ‘Förlorar du den så ligger du risigt till, förbannat risigt!’

LITE SENARE

Jag kommer inte att döda honom med det samma. Först kommer jag att förklara varför det är nödvändigt för honom att dö, sen kommer jag låta honom konvertera till islam. Inte förrän då kommer jag att avrätta honom: kliniskt, känslokallt och mycket ceremoniellt. Massoud var beslutad; helt, fullkomligt och obevekligt beslutad. Den otrogne kristne skulle dö och ingenting den store mannen hade att säga skulle få honom att ändra sitt beslut. Tanken att mannen skulle välja att motsätta sig honom – att han skulle kunna ha några invändningar, eller till och med välja att försvara sig – hade aldrig slagit honom. Massoud hade aldrig dödat – eller fysiskt skadat – någon förut, annat än fiskar, och även om han inte såg fram emot sin uppgift, kände han sig ändå på något sätt stolt. Han kände sig nobel och stolt i vetskapen om att han var på väg att uppfylla sin skyldighet till Gud själv. Kanske tittar Han på mej just nu.

Den otrogne öppnade tältet.

Massoud blev bländad av ficklampan.

Den otrogne verkade glad att se honom och räckte fram sin hand.

Glädje var inte den reaktion Massoud förväntat sig och han drog slutsatsen att det plötsliga ljuset på något sätt måste ha fått honom att förväxla skräck med glädje. Kanske är det ånger, eller också har han konsumerat alkohol...

Den store mannen tittade bakom honom, alltmedan denne fortsatte att hålla sin hand utsträckt.

Massoud, efter viss tvekan, tog den store mannens hand.

‘Välkommen.’

Massoud kände sin hand tryckas med en kraft han aldrig tidigare upplevt; en kraft som skulle kunna krossa benen i hans hand om den så önskade. Han är mycket stark...

Den store mannen lät sen sin ficklampa spela över omgivningen.

Det var som om den otrogne ville försäkra sig om att Massoud var ensam och igen verkade han glad; till och med gladare än tidigare. Det är inte ånger och han verkar inte berusad.

‘Kom in Massoud, du ser mer frusen ut än mordisk.’

‘Jag måste prata med dej.’

‘Det är klart att du måste; kom in och sätt dej.’

Massoud gick in i tältet och satte sig ner, ‘Vad jag har att säga är väldigt viktigt.’

‘Du ser frusen ut, har du inget tält?’

‘Nej.’

‘Sovsäck?’

‘Nej’

‘Ta den här filten.’

‘Tack.’ 

‘Inga problem,’ den store mannen log, ‘mitt hem är ditt hem.’

‘Jag har kommit för att låta dej konvertera och sen avrätta dej.’

‘I mitt hem?’

‘Det är ju bara ett tält.’

‘Det är fortfarande mitt hem.’

‘Okej, så jag dödar dej utanför.’

Den store mannen misslyckas återigen med att se så rädd ut som Massoud tyckte han borde och han svarade med vad som nästan såg ut som ett leende. ‘Är det något dina vänner också skulle rekommendera?’

‘Jag bad mina vänner att följa med för jag ville att dom skulle hjälpa mej förklara.’

‘Förklara vaddå?’

‘Förklara varför det du sagt är fel och varför det är nödvändigt för dej att dö.’

Den store mannen nickade alvarligt.

‘Men dom ville inte följa med, så nu kommer jag att förklara själv.’

Igen nickade den store mannen, nu i vad som verkade vara sympati.

‘Dom förstår inte,’ fortsatte Massoud, ‘dom tänker bara på publiciteten och om hur nyheten om din död kommer att påverka turismen. Det är helt fel för vad dom borde tänka på först och främst är hur man bäst försvarar tron.’

‘Jag är ledsen att höra det. Men för att vara helt ärlig så är det i den riktning saker och ting går; inte sant? Monetära faktorer börjar mer och mer dominera våra världsåskådningar och jag anser att om man tänker för mycket på pengar så får det en att glömma...’

‘Jag har ett vapen!’ utbrast Massoud som – hur otroligt det än verkade – började misstänka att den store mannen drev med honom, ‘Jag har en dolk!’

‘Har du?’

‘Det har jag!’

‘Är det en gammal rituell dolk?’

‘Ja.’  

‘Får jag titta på den?’

Massoud öppnade entusiastiskt sin jacka för att visa dolken som satt nedstucket i hans bälte.

‘Den är vackert.’

‘Och det är riktiga rubiner och smaragder; när jag tittade på den tidigare verkade det som om den gav mej ett tecken.’

Den store mannen verkade oförmögen att slita blicken från dolken, ‘Och nu kommer du döda mej med den?’

‘Det kommer jag.’

Den store mannen rörde sig mycket snabbare än vad han en så stor man borde kunna röra sig och ett ögonblick senare trycktes Massoud bakåt så att tältet nästan kollapsade. Samtidigt drog mannen – med vad som verkade vara nästan helt utan ansträngning - kniven ur hans bälte.

Den store mannen log, ‘Det kommer du inte alls.’

Det här hade inte alls varit del av Massouds plan men han återfick snabbt fattningen, ‘När du sover, då kommer jag att döda dej.’

Leendet försvann och för första gången i sin relation till den store västerlänningen, kände Massoud sig fysiskt hotad och tio minuter senare fann sig Massoud mycket riktigt mishandlad och bunden till händer och fötter, dinglande från en ekgren ett par meter utanför den otrognes tält.

‘Nu kan du ju försöka döda mig.’

Han hängde alldeles intill resterna av den store mannens kvällsmat och en färsk öring. Den färska öringen var nästan lika stor som den största Massoud fångat. Jag borde ha dränkt in hans tält i bensin och tänt på.

29. DET KOMMER ATT BLI UNGAR (TIGERN/CHICCH KADUNE)

Han var omgiven av mat och även om den, med undantag för människorna, inte var av den lättfångade sorten, så var det hela onekligen ganska aptitretande. Den Gamle Tigerhannen – som dåsade i skuggan av dom låga fenixpalmerna bredvid den glittrande floden, med en tass lojt placerad ovanpå den andra – tittat längtansfullt på trädmänniskorna, rådjuren och bina. Även om han inte var lika utsvulten som han brukade vara, var han fortfarande hungrig nog för att med stort intresse observera maten som omgav honom.

Trädmänniskorna på andra sidan den lilla kanalen höll på att ta ner träd i en frenetisk takt. Så snart ett träd hade fallit till marken avlägsnade dom grenarna, sen drog dom ned vad som återstod – mitten av trädet – till vattenbrynet. Dom var sex stycken – alla utom en var ett dubbelansikte – och dom hade alla käppar inom nära räckhåll. Den gamle hannen gillade inte alls tanken att attackera trädmänniskorna, i synnerhet som det inte fanns något sätt att komma tillräckligt nära utan att bli upptäckt. Dessutom ogillade han människoansikten – framför allt dubbelansikten - och han hatade käppar nästan lika mycket som han hatade bin. Hur som helst, den gamle hannen jagade normalt inte människor och han hade aldrig dödat någon annat än när han var oerhört hungrig eller råkade stöta på en som var ensam och helst sticklös.

Istället vände den Gamle Tiger Hannen sin uppmärksamhet mot hjortarna som betade intill flodbanken, mindre än trehundra meter bort. Vinden var från rätt håll så hjortarna kunde inte vara medvetna om hans närvaro. Hjortarna var inte så många men bland dem fanns två små lättfångade hjortungar. Han kunde se varken skrikapor eller skvallerfåglar mellan sig själv och hjortarna vilket var utmärkt eftersom den gamle hannen tyckte illa om både skrikapor och skvallerfåglar. Bortsett från en liten kalöppning fanns det palmer, träd eller undervegetation hela vägen från där han låg, till bara ett par meter från där den närmaste hjorten betade. Men, och det var ett stort men, området där hjortarna betade tillhörde inte honom, utan utgjorde en del av den angränsande domänen. Området tillhörde en gigantisk och mycket högljudd tigrinna – en tigrinna nästan lika stor som honom själv – och hon var på väg in i brunst. Den gamle hannen visste att han, om han verkligen tvingades till det, förmodligen skulle kunna ta sig ann den högljudda tigrinnan, så det var egentligen inte det som var problemet; han hade tagit mat från hennes lilla men hjortrika domän vid ett flertal tidigare tillfällen och han var beredd att göra det igen. Det faktum att hon var på väg in i brunst var inte heller något egentligen problem i sig självt, eftersom den gamle hannen var övertygad om att han kunde hantera det också. Faktiskt var det så att han föredrog tigrinnor i brunst framför dom som inte var det. Det verkliga problemet var att när en tigrinna är i brunst så fanns det ofta andra tigerhannar i närheten. Dessa tigerhannar – ofta större, starkare, tuffare, mer aggressiva och yngre än han själv – gillade också tigrinnor i brunst. Speciellt, så var det den dominante hannen – en ung, tuff, stor och aggressiv tiger – som bodde strax norr om den högljudda tigrinnans domän. Den Dominante Hanens domän började inte mycket mer än en kilometer från där den Gamle Tigerhannen under fenixpalmerna begrundade livets problem och möjligheter.

Halvvägs mellan där han låg och hjortarna fanns ett bibo, inte långt från där trädmänniskorna fällt träd och på så sätt skapat en glänta i skogen. Bibon kunde ibland fås att falla till marken och sen – när man rusat till närmaste vatten och väntat tills bina försvunnit – kunde honungen inne i boet ätas. Den gamle hannen tyckte mycket om honung; till och med mer än hjortar, unga vildsvin och människobakar. En annan sak som var bra med honungen – till skillnad från tigrinnor i brunst – var att andra tigrar inte hade något intresse av den.

Det kan mycket väl ha varit chansen att få fatt på en läcker hjort som så småningom avgjorde hans val. Men, det kan lika gärna ha varit hoppet om honung eller kanske det faktum att den Högljudda Tigrinnan var på väg in i brunst. Vad det än var, så var det tillräcklig frestande för att den gamle hannen skulle riskera livet. Det var nog för att han skulle riskera att utsätta sig för vreden av den dominante hannen eller någon annan friare som råkade smyga omkring innuti tigrinnans domän.

Den gamle hannen tog sig i det närmaste ljudlöst - åtminstone tyckte han det själv - in i och igenom den undervegetation som markerade gränsen till högljudda tigrinnans domän. Där fortsatte han försiktigt förbi en mangrove remsa och in i skuggan av några träd. Sen fortsatte han mot fenixpalmerna som växte längs vattnet. Efter att ha avverkat tre fjärdedelar av sträckan stod han inför det vanskligast problemet: en öppen remsa på kanske tio meter mellan dom låga fenixpalmerna och träden på andra sidan. Men, om han bara klarade sig över gläntan utan att bli upptäckt, skulle han kunna närma sig hjortarna från rätt håll och med bästa möjliga skydd. Klarade han sig över gläntan skulle han med all säkerhet lyckas fånga åtminstone en hjortunge. Den gamle hannen hukade sig ner och - igen enligt egen uppfattning – fullkomligt ljudlöst, började åla sig över gläntan. Han hade knappt lämnat fenixpalmerna när han blev upptäckt.

‘Ka! Ka! Ka!’ skällde hjortarna alltmedan dom flydde in i skogen, ‘Ka! Ka! Ka!’

‘Nedrans!’

Den gamle hannen beslutade sig för att inte lämna den högljudda tigrinnans revir - där han nu definitivt var en inkräktare - riktigt än; åtminstone inte innan han undersökt biboet. Även om han kunde se bina surra runt trädet så dolde grenarna själva boet och den gamle hannen kunde inte fastställa dess exakta position. Och, även om det doftade starkt från den högljudda tigrinna – jodå, hon var definitivt på väg in i brunst – så syntes hon inte till. Den gamle hannen började - försiktigt, på sin vakt och med alla sinnen på högspänn - närma sig biboträdet. Ett tag såg saker och ting ganska lovande ut, men när han kom nära nog att se biboet underifrån föll alla hans förhoppningar. Biboet – det var ett stort och saftigt bo som var så fullt av honung att det droppade från det – var en bra bit utom hans räckvidd. Det hängde under en gren, precis intill stammen, vilket var bra, men grenen satt högt över hans hoppkapacitet. Dessutom var trädet alldeles för kraftigt för att sättas i gungning och det fanns inga låga grenar att klättra på.

‘Nedrans!’

Det var då – när det gamle hannen längtansfullt satt och stirrade upp i trädet – som han hörde morrandet. Det var inte morret från den dominante hannen och inte heller morret från någon annan uppvaktare, så det var inget ‘kanske-det-sista-morr-jag-hör-morr’. Även om det var ett honmorr så var det inte det ‘kom-och-ta-mej-morr’ den gamle hannen skulle ha föredragit; han fick inte många av dom nu förtiden. Men, det var inte ett ‘försvinn-från-mitt-revir-eller-också-dödar-jag-dej-morr’ heller. Det var snarare ett ‘vilka-är-dina-avsikter-morr’ eller möjligen ett ‘är-du-säker-på-att-du-är-redo-för-det-här-morr’.’

Det finns hopp.

*

Hon hade nafsat och huggit åt den Gamle Tigerhannen och sen hade hon jagat bort honom. Men, inte förrän hon tydligt signalerat att hans uppmärksamhet inte sågs som ett hot eller på något annat sätt ovälkommen.

Han hade återvänt nästa dag.

Hon var inte orolig i den gamle hannens sällskap; inte alls så orolig som hon skulle ha varit i den dominante hannens eller i någon av dom andra unga tigrarnas. Hon och den gamle hannen kände varandra sen långt tidigare; sen innan hennes föregående kull, som han hade fostrat mer än två år tidigare. Hon visste att han skulle kontrollera sig och att han inte skulle döda henne när hon vände sin oskyddade strupe mot honom.

Till att börja med hade han varit lika framåt som dagen innan.

Hon hade huggit efter honom under deras andra möte också, men bara ett par gånger och snart hade dom stått nos mot nos. Sen hade det inte dröjt länge förrän hon visat honom sina intentioner. Hon hade slickat sin kropp framför honom en lång stund, men konstigt nog hade det inte haft någon annan effekt än att få hennes egen mage att kittla. Sen hade hon slickat honom och gnidit sig mot hans sida, men inte heller det hade haft någon effekt.

Hennes friare, som dagen innan uppvaktat henne med sådan passion, visade henne nu inget som helst intresse.

Hon hade fnyst åt honom och bitit honom i både bröst och hals. Det hade inte varit några aggressiva bett utan bara erotiska små nafsanden i syfte att väcka hans passion. Men ingenting hon gjorde hade tyckts väcka hennes friares intresse. Som ett sista försök hade hon rullat över på rygg och, liggande där – förföriskt viftat med tassarna i luften. Det hade gjort susen och till sist hade hon fått igång den gamle hannen.

Det hade inte funnits speciellt mycket energi i hennes friare; inte alls så mycket som det hade funnits två år tidigare, och hon kände att den gamle hannen kanske inte skulle vara där att fostra hennes nästa kull. Men, det hade funnits energi tillräckligt, det var den Högljudda Tigrinnan säker på. Det kommer att bli ungar.