SLÄKTKRÖNIKA: LASZLO & LASZLO (48 korta historier/110 år)

I mars 2016 började jag översätta/adaptera min fars samling korta historier Solo el Paisaje Cambia från spanska till engelska, och då jag fick vänta på grov-översättningarna började jag tänka Jag har ju också haft ett äventyrligt liv, så varför sätter inte även jag samman en samling korta historier? Så, det är precis vad jag gjorde; det blev 26 stycken och 120,000 ord. När jag sedan satte samman dem med fars historier, arrangerade jag dem kronologiskt (det blev 110 år), och gav det hela en biografisk touch. Den svenska arbetstitlen av min egen del av arbetet var Den Svenske Jägaren och som ni kan se på omslaget av Part I, spelar tigrar - speciellt "Chicch Kadune," en alldeles förfärligt sympatisk (om än människoätande) sådan - en central roll i mina berättelser. Men, även om sympatisk, förväntar mig att när jag till sist möter honom, Du, som läsare kommer att hålla på mig. Nedan följer tre korta historier: en av Senior, en av Junior och en av Chicch Kadune.    VIDEO

Släktkrönika: Laszlo & Laszlo har sina korta historier hämtade från två källor. 1. Min fars novelsamling - publicerad på spanska som Solo el Paisaje Cambia 1952 och 2. Berättelser ur/fantasier från mitt eget liv, varav flera tagits från antingen min äventyrsserie Det Kaspiska Sambandet eller från mina böcker om narkotikapolitik: The Drug Problem och Illegality. Totalt blev det 48 historier och 233 000 ord. Du kommer snart upptäcka att både min far och jag har levt ganska äventyrlig, och oftast - åtminstone när vi inte höll på att bli uppätna av tigrar, eller avrättade av president Noriegas narkotikapolis - underhållande liv. Många av dessa berättelser kan läsas som "film-treatments"/scenarier. Texten har strukturerats (och Senior historier adapterats) för att ge 110 års kontinuitet med en inledande biografi-paragraf till varje historia. Jag hoppas att detta representerar ett nytt format

Jag är Andres Laszlo Jr., en av dina tre berättare. Inte bara har jag adapterat min fars historier, men som du kommer att se i den andra delen av texten så: 1) Har jag mina egna berättelser, och 2) Kommer jag att vara språkrör för tigern, Chicch Kadune. Eftersom detta inte bara är en samling korta historier utan även en biografi, kommer du tvingas att lära känna oss, och tigern, ganska intimt. Notera att jag numera är en vuxen man och som sådan har vuxit ifrån (en liten del av) det ofta omogna uppförandet som texten porträterar.

När det gäller fars historier vet jag inte hur trogna de är till verkligheten - jag träffade honom bara ett tjugotal gånger efter sex års ålder, och då bråkade vi mer än berättade - men det finns inga tvivel om att han levde ett äventyrligt liv och att de flesta av hans berättelser är åtminstonde inspirerade av verkliga händelser; mina historier är huvudsakligen ganska sanna, även om jag erkänner att jag kanske inte riktigt vet vad som pågick inuti tigerns huvud. När jag ibland har manipulerat fars texter har jag gjort det utan någon annan avsikt än att göra dem: (i) Bättre, (ii) Lite mer lämpad för samtida läsare och (iii) Mer attraktiv för vidare cinematisk exploatering. Nedan finner du tre korta historier, en av mig, en av far och en av tigerns föräldrar.

SLÄKTKRÖNIKA: LASZLO & LASZLO

(48 korta historier/110 år)

Av ANDRES LASZLO Sr & ANDRES LASZLO Jr

2. KARUSELLSHÄSTEN (senior)

1916. Jag vet inte vilket år Senior skrev den här berättelsen, men eftersom den låter som en barndomsfantasi – eller, kanske, som en lite enklare saga som berättats för ett barn, och som sedan byggts på och getts nya dimensioner – har jag antagit att han var sex när han först kom i kontakt med berättelsen här nedan. På den tiden spenderade han sin tid med lillebror Adalberto,  mamma Ilona och pappa Maximilian, och deras resande teatersällskap, där han uppträdde och hjälpte till. En annan orsak till att jag valt 1916 är att jag själv var runt fem år när han berättade historien för mig (i en något snällare och barnvänligare tappning), och om jag minns rätt, berättade han den på ett sätt som föreslog att han kom på den (eller först hörde den) när han var ungefär lika gammal, men kanske var det bara jag som uppfattade det så. Hur som helst, när jag översatte berättelsen från spanska till engelska (och sedan från engelska till svenska), kom jag ihåg den ganska tydligt från tiden då vi bodde på Aveny Fragonard 41 i Évry-sur-Seine, utanför Paris. Här, 1954 eller 55, köpte Senior ett hus, här bodde han i fem år tillsammans med sin hustru (Ulla), och sin son (mig/Junior), och här dog han 1984 i april. Här försökte Senior bosätta sig permanent med sin familj, och även om "familjedelen" av hans ambition varade blott tills 1961, lyckades han själv slå sig ner här för gott, åtminstone på deltid, eftersom det var hit han alltid återvände. Så även om familjen splittrades, blev han den här platsen - tillsammans med sin antikaffär, "Capricornio" på "La Nogalera" i Torremolinos (Spanien) – trogen.  

_ _ _ 

För ett ögonblick vinglade han till, och han tappade nästan balansen, något som skulle ha inneburit att han ramlat ner från den runda träplattform han balanserade på. Det måste ha varit nära midnatt och månen, som han skulle tvingas ta sig ann i kapplöpning för att ha en chans att lyckas med sitt projekt, gömde sig bakom ett stort mörkt moln. Det fanns inte en tvåfoting inom synhåll när karusellhästen till sist bestämde sig för att tiden var mogen för hans stora drag: det var dags för honom att rymma från det resande underhållningssällskapet, de obehagliga tvåfotingarna och karusellen på viken han spenderat hela sitt liv; förutom när han blev målad eller lagad.  

Efter dagens sista resa hade tvåfotingen som kallade sig "operatör" lagt ner en hel del arbete på att räta ut mässingsstången som användes både för att stabilisera honom och för att hålla honom fånge i den underdåniga position av slaveri och förödmjukelse som ödet fram tills nu hade valt att tilldela honom, Min boja och min enda fasta punkt i tillvaro allt i ett; dom är så smarta, tvåfotingarna. Men operatören hade inte haft tid att sätta tillbaka stången på sin plats, eftersom i samma ögonblick som denne var färdig med att räta ut de bägge stängerna, hade nöjesparkens direktör ropat till operatören från dennes husbil; i ena handen hade direktörstvåfotingen hållit en stor glasflaska fylld med något som tvåfotingarna kallade hembränt. De hade druckit i flera timmar, medan de blivit allt muntrare, och när direktören till sist gick därifrån på ostadiga ben, hade natten redan fallit, och endast några få besökare hade funnits kvar i parken.  

Nu, fri från mässingsstången, hade han – för att undvika att dra någon uppmärksamhet till sig – stått kvar i sin tilldelade position som yttre och därmed ledande häst i främre ledet, allt medan han väntade på att de sista besökarna skulle lämna parkområdet. Han fruktade karusellens operatör – som nu börjat snarka inuti sin husbil, som var parkerad ett tiotal meter från karusellen – och han hade förblivit orörlig lite längre än vad som kanske egentligen varit nödvändigt. Det hade nu gått en bra stund sedan de sista besökarna lämnade parken, och karusellhästen hade sedan dess, utan att ha rört en hov, väntat otåligt på kanten av karusellens plattform. 

Nu hade operatören börjat snarka ljudligare än tidigare, kusten verkade klar, och vinden var gynnsam. Karusellhästen steg varsamt av plattformen, och utan att göra ett ljud fortsatte han ut genom nöjesparkens obevakade entré, och han började försiktigt skritta längs med den stora landsvägen. Trots att han mycket väl insåg att han måste vara rädd och förmodligen också en aning förvirrad, kunde han inte förstå varför hans ben kändes så osäkra och darriga, för så hade de aldrig känts tidigare. Så rädd är jag ju faktiskt inte... tänkte han för sig själv. Det här, vilket var synnerligen oroande, resulterade i att det var mycket svårare att hålla balansen än vad han räknat med, och hålet i hans rygg påminde honom ständigt att från och med nu kunde han inte förlita sig på det stöd som mässingsstången gett honom, Så smarta... Det verkade som att han behövde samla varje sista gnutta av energi och vilja, bara för att kunna hålla sig själv rättuppstående, medan avståndet mellan honom själv och parken sakta växte. Hur tar jag mig upp om jag ramlar?  

När han så till sist stannade, vände han sig om för att titta tillbaka på, och reflektera över, livet som han nu lämnade bakom sig. Han kunde precis urskilja karusellen under de kraftiga träden i parken som omgav den. Hans skarpa öron kunde inte upptäcka ett enda ljud, åtminstone inte något som föreslog annat än att hans flykt hade förblivit oupptäckt. Långt bakom honom, verkade två starka lampor argumentera med varandra där vägen smalnade av till en tunn linje. 

Ovanför honom, letade en fallande stjärna efter en plats att vila för natten. Det verkar som att ingen är nöjd med sin plats i tillvaron, tänkte han, objektivt och på ett så att säga filosofiskt sätt; åtminstone kände han att det var på det sättet han tänkte, även om ordet "filosofiskt" inte var ett som han kände sig helt bekväm med. Kanske gällde det där med att känna missnöje lika mycket för saker utan vilja och önskningar som för saker med: saker med vilja och önskningar så som till exempel karusellhästar. Jag undrar om den fallande stjärnan skulle tolererat ett liv där den hölls fånge och på plats av en mässingsstång... 

Plötsligt träffade en ljusstråle honom bakifrån, och framför honom projicerades, med ständigt ökad intensitet, hans allt mer avkortade skugga. För ett ögonblick frös han till, mitt på den stora vägen, förvirrad, men när så även ljudet från bilen nådde hans medvetande, travade han, så fort han kunde, ner till stigen som följde parallellt längs den stora vägen, och där gömde han sig i en lund av unga träd, utmattad. Han observerade hur fordonet - som var en stor lastbil, inte olik den han själv anlänt byn på - körde förbi hans gömställe och fortsatte längs vägen för att snabbt bli mindre, och snart hade natten svept den i sitt mörker. Där inne, lutande sig mot stammarna av de unga träden, kände han sig lite lugnare, och snart insåg han att det som gjort honom så utmattad inte var själva travandet, utan det faktum att han hela tiden behövt anstränga sig att hålla balansen, så att inte ramla omkull. 

Även om han fortfarande var ganska utmattad, kände han sig inte längre speciellt yr, och nu kunde han tänka klart avseende vad som låg framför honom, och vad som behövde göras. Han hade redan från början insett att först av allt var han tvungen att ta sig ut ur den här byn, och att han behövde göra det så obemärkt och snabbt som möjligt, för om någon fick syn på honom innan han lämnat den, skulle han med all sannolikhet bli infångad och återbördad till karusellen. Anledningen till detta var uppenbar: alla barnen i byn skulle känna igen honom, och utav ren illsinnighet - för av en sådan disposition var de flesta unga tvåfotingar - skulle de fånga honom och tvinga honom tillbaka till karusellen, dess operatör, mässingsstången, hans svarte kamrat, och hans slaveri. 

Ännu en gång var han på väg, och genom att föreställa sig att han fortfarande hade mässingsstången genom ryggen, var det inte längre lika svårt att hålla balansen. Detta tänkandet fungerade verkligen, och snart upptäckte han att han kunde röra sina lemmar mycket friare, lättare och mer samordnat än förut. Hans lår hade praktiskt taget slutat att ge honom kramper, och det var inte längre ett problem att hålla balansen. Nu nästan galopperade han när han forsade framåt, på sin väg ut i det okända och mot sitt fjärran mål.När så ett stort moln delade på sig för att bli till bli två, återtog månen - framväxande mellan dem, alltmedan den gav de båda molnen tydliga silverkanter - sin himmelska hegemoni; med ett stort leende skapade den en vind som prasslade i träd och buskar. 

Han travade förbi en samling grodor som satt på stora flytande löv, solande sig i månens sken i mitten av en liten damm vid sidan av vägen. När han närmade sig dem, av kväkandet att döma, måste de ha varit engagerade i en alvarligt diskussion, men han kunde inte förstå ett ord. När han passerade dem, slutade de omedelbart att kvacka och han kunde se dem dyka huvudstupa från sina stora löv och ner i vattnet, och det vara med ett självbelåtet leende som han observerade deras feghet: de hade inte ens hunnit stänga sina munnar innan de hoppade. Jag är säker på att de aldrig vågat ta sig mer än några få hopp från sin lilla damm. 

Plötslig störde en stark vind vad som nu hade växt sig till en kraftfull galopp, men han vinglade till endast för några få ögonblick, innan han återfick den mentala bilden av sig själv med mässingsstången genom ryggen - Så länge jag kan föreställa mig det, kan ingen vind få mig att ramla - och han fortsatte på sin resa med förnyad kraft och entusiasm. 

Lite senare passerade han en vit milsten, och synen gladde honom så mycket att han endast med en ansträngning lyckades hålla tillbaka ett lustfullt gnägg. Nu är det värsta över, för även om någon stoppar mig, kommer jag inte att bli tillbakaskickad. Han hade nått byns gräns, och därmed var han inte längre i någon direkt fara, för från och med nu, även om han skulle träffa på någon, skulle chansen vara stor att han inte skulle bli igenkänd och tillbakatagen. Men det är tråkigt att jag inte vet vägen. 

Han hade känt igen milstenen, eftersom det var längs samma väg som det resande underhållningssällskapet hade kommit till byn, men härifrån hade han ingen aning om vilken väg att ta. Fram tills nu hade han inte tänkt på hur han skulle finna vägen till sin destination, utan bara på att han behövde ta sig tillbaka till och förbi stadsgränsen. Men nu, när han nått sitt första mål - han hade flytt, och han skulle aldrig bli tillbakatvingad - hade han inte den blekaste aning om i vilken riktning han borde färdas för att så snabbt som möjligt nå sin destination. Men om det är sant att vi alla föds fria, kommer säker friheten själv att leda mig, reflekterade han, inte utan att känna sig ganska förståndig.  

Jo, det där lät ju faktiskt rätt rimligt. Trots att han inte visste hur han skulle ta sig dit, hade han hört folk prata om den flera gånger: kontinenten där hästar lever fritt, eller åtminstone för det mesta under inga andra regler än sina egna. På den här platsen, behövde hästar inte arbeta för någon; i alla fall inte så länge de kunde undvika att fångas av de snurrande rep som kontinentens tvåfotingar - röda tvåfotingarna med fjädrar växande från deras huvuden i stället för hår, man eller päls – försökte kasta runt ens halsar. Och, eftersom hästarna på denna kontinent normalt sett inte hade någon kontakt med tvåfotingarna, tvingades de självfallet inte att underordna sig viljan av ägarna till några nöjesparker eller obehagliga tvåfotade barns nycker och infall. Barnen som ridit på hans rygg, och på andras, hade ofta talat om den här kontinenten; det hade nu blivit dags för honom att söka upp denna underbara plats, och det var i detta syfte som han gett sig ut på sitt stora äventyr. Han visste inte hur han skulle ta sig dit, men han visste namnet på kontinenten där alla var välkomna: “Amerika.” 

*  

Det var inte det att karusellhästen hatade tvåfotingarna, eller de tvåfotade barnen, eller ens de tvåfotade mansbarnen. Det skulle han aldrig kunna göra, speciellt eftersom känslor av hat var honom fullkomligt väsensskilda: något han helt enkelt var oförmögen att känna. Det var mer så att han praktiskt taget aldrig hade känt ens den minsta empati eller ens förståelse för dem. De tvåfotades beteende - att spendera sina dagar vandrandes mellan underhållningsbås utan att någonsin göra något för någon annan - gjorde helt enkelt väldigt lite för att imponera på honom, och i karusellhästens ögon, såg de alla likadana ut. Nä, inte riktigt likadana... Han kunde skilja stor från liten, manlig från kvinnlig och barn från… Nej, han ville inte ens tänka på dem; inte nu när han äntligen lyckats fly sitt slaveri. 

På den senaste tiden hade han inte haft speciellt mycket kontakt med dem; detta eftersom de flesta barnen verkade föredra att besöka den skäggiga damen, världens starkaste man, eller dvärgteatern när de inte hängav sig åt att dricka lemonad, förstöra ballonger med luftgevär eller att kladda ner sig med spunnet socker. Och även när någon av dem råkade förirra sig upp på karusellen, brukade de flesta välja antingen lejonen, elefanterna eller drakarna att rida på. Som om dom skulle vara bättre än oss! Med repetitiva rörelser hällde de vuxna tvåfotingarna färgade vätskor ned sina strupar, och om en av dem gick upp på karusellen, var chansen stor att den snart klev av med en dålig mage, för att kasta upp vätskan som den precis hällt ner. Ibland, när de inte hann gå av i tid, skedde denna uppkastning över hans man. Att karusellen förlorat till de andra nöjesaktiviteterna i populäritet var helt uppenbart, och dessutom tyckte varken vuxna kvinnotvåfotingar eller flicktvåfotingar om karusellen, för de sa att djuren var obekväma att sitta på, och att det inte fanns någonstans för dem att ha sina ben och samtidigt behålla sin värdighet. Därför var karusellhästens kunskap om tvåfotingar begränsad huvudsakligen till män, framförallt mansbarn, till vilka karusellhästen på den senaste tiden börjat hysa känslor nästan snarlika fientlighet, och det var nog egentligen så att det var dessa som var den huvudsakliga orsaken till att han nu till sist valt att lämna sin eländiga existens bakom sig.  

Dessa mansbarn var högljudda, hänsynslösa, lortiga och nyckfulla, och deras närvaro var en konstant fara för det fysiska och psykiska välmående, oberoende av vilket djur de satte sig på. Om de gick upp på djuret av fri vilja, något som ofta inte alls var fallet, började de omedelbart att sparka djuret i magen eller på flankarna, något som ofta åtföljdes av totalt oresonabla rop av “Hoppla!” eller “Skynda på!” för att få dem att röra sig fortare. Hur kan de vara så obegåvade att de tror att vi kan gå fortare när vi har mässingsstänger genom våra ryggar? Och, om någon vuxen tvåfoting hade satt barnet på hans rygg mot dess vilja, brukade barnet praktiskt taget alltid börja skrika i desperation och klamra sig fast i hans man, rycka i hans hår, eller hålla sig fast runt hans hals med sina oftast kladdiga fingrar, för att på så sätt smutsa ner hans glansiga vita kropp. Och, ännu värre, ibland kissade de på sig i sadeln. Det var utan tvivel en sorglig, tarvlig, grym och orättvis värld som han nu lämnade bakom sig. 

Hans granne, den svarta hästen, ångrade sig säkert redan att inte ha tackat ja till hans erbjudande att följa med på flykten; eftersom även dennes stång hade blivit borttagen för att rätas ut, hade även han haft chansen att fly tvåfotingarnas tyranni. För Guds skull, han är tillräckligt gammal att bestämma över sitt eget öde, så varför skulle jag tycka synd om honom? tänkte han för sig själv, fast sanningen var den att hans hårda ord dolde en hel del medkänsla. I vilket fall som helst så måste den svarta hästen erkänna att han hade gjort allt som stod i hans makt för att övertala honom att följa med. 

Karusellhästen - medan han galopperade på i en vakant och tankfullt sinnesstämning - kände det som om han flög genom natten. Allt gick bra, och till och med vinden verkade samarbeta; den hade stannat med honom, och hjälpte nu till genom att trycka på bakifrån, som om den ville hjälpa och uppmuntrade hans modiga flykt. Dock verkade månen nu ha nått sin högsta punkt, och den hade gjort detta betydligt tidigare än vad han räknat med, men där uppe verkade den ha för avsikt att vilja vila en stund, innan den fortsatte sin färd över natthimlen. En gammal hare flydde, skräckslagen, för att ta skydd inne i stocken av ett sedan länge dött träd, och karusellhästen kunde höra den andas tungt där inne. 

Alla de här små detaljerna - obetydliga små saker som vid ett första ögonkast inte all föreföll särskilt viktiga - verkade göra honom starkare och mer beslutsam; med varje ny upplevelse stärktes hans självförtroende och hans tro på sina chanser att lyckas. Om den gamle rosa elefanten - den med en nyligen ersatt snabel som var placerad mitt emot och till vänster om honom i den innersta raden - kunde se hur graciöst han flög genom natten.  

Plötsligt dök en liten manstvåfoting på en cykel upp rakt framför honom; den flyttade över till den andra sidan så snart den fick syn på honom, Vad gör en liten tvåfoting ute och cyklar mitt i natten? Tvåfotingen tittat överraskat på honom, och så, så snart han hade hade passerat den, skrattade den på ett hickande sätt, och ringde lekfullt cykelns ringklocka. Efter detta hade cykeln med tvåfotingen på sig snabbt försvunnit, men karusellhästen hade stannat i samma ögonblick som klockan ringde. Vad är det som händer? Den här plötsliga halten var något som skett fullkomligt mot hans vilja – Jag ville ju inte stanna, så varför gjorde jag det? frågade han sig - och han var väldigt förbluffad över vad som just utspelat sig. Hans lemmar, som nu helt naturligt var ganska stela, vibrerade fortfarande som förut, men trotts detta var han oförmögen att röra sig. 

Rädd, nu nästan panikslagen, analyserade han skyndsamt situationen och, allt medan han lyckades behålla sitt lugn i en situation där han kände sig övertygad att de flesta andra djuren på karusellen, om inte alla, skulle ha slagits av panik. Det tog honom inte alls speciellt lång tid att förstå precis vad som just utspelat sig. Ett atavistiskt fenomen, var slutsatsen han drog. Det händer antagligen alla med ett jobb som mitt: en yrkesrisk helt enkelt, och den här lilla incidenten kan inte tillåtas bli orsaken till ett misslyckande. Allt jag behöver är en annan cyklist. 

Det var en hastigt ställd diagnos, sant, men ändå var den varken irrationell eller på något sätt påskyndad eller förhastad, och han var ganska säker på att slutsatsen han dragit var den rätta. Under hans tidigare liv, under livet på karusellen, hade en klocka ringt för att signalera både början och slutet på åkturerna - eller “resorna”, som han föredrog att kalla dem - och det var med största sannolikhet denna signal som han reagerat på: ringandet av klockan på den unge tvåfotingens cykel. Karusellhästen, oförmögen att röra på sig, blev trotts sin förnämliga analys på allt sämre humör; det verkade som om vägen till Amerika var full av dumma hinder – operatören som inte ville gå att lägga sig, lastbilen, obalansen, och så nu den här fåniga ringklockan - som han inte ens reflekterat över när han planerat sin flykt. Vad annorlunda verkligheten är från fantasin! 

Där stod han en lång stund, oförmögen att röra sig. En gammal manlig tvåfoting passerade, sorgset skakande på huvudet, alltmedan den anklagande blängde på flaskan i sin hand, och den gamla haren kom så småningom upp för att nosa på hans bakben. När så natten började lida mot sitt slut, blinkade några bleka stjärnor honom sitt fattiga medlidande. På ett närbeläget fält blåste vinden up damm till en kon, som den spred ut över buskarna som kantade vägen. Han försökte behålla en positiv attityd trots den absurda situationen. Den där cykeln: med lite tur kommer den tillbaka, tänkte han, fortfarande paralyserad, samtidigt som han tvingade sig själv att inte titta på den gamla haren, som nu sniffandes hade ställt sig rakt framför honom, nos mot nos. Det lilla djuret observerade honom med en nyfikenhet som saknade även minsta tillstymmelse av den respekt som en hare bör visa när en sådan närmar sig en häst, oavsett om det råkar vara en paralyserad trähäst eller inte. Som om att försöka kompensera för att den dröjt sig kvar tidigare, hade månen nu börjat hasta sig mot horisonten. Han tyckte inte alls om påskyndandet av månens resa. Det där är det sista jag behöver, tänkte han, för att förlora månen skulle med all sannolikhet signalera misslyckandet av hans försök att nå kontinenten Amerika. 

Självfallet hade han aldrig förväntat sig att kunna springa om månen, eller ens ikapp den; han var en alldeles för intelligent och bildad häst för att föreställa sig något dylikt. Dock hade han hoppats, och delvis förväntat sig, att han tillräckligt länge skulle kunna hålla nästan samma takt: tillräckligt länge för att hålla kvar natten tills det att han kom fram till kontinenten där hästar var sina egna ägare. Försvinnandet av månen signalerade alltid att solen var på väg, något som utan tvivel skulle väcka tvåfotingarna från vilka vrån de än bodde i. Även om han inte visste riktigt varför, visste han att om han föll för långt efter månen – om han visade sig oförmögen att följa den i dess takt, för att på så sätt få natten att fortsätta - skulle han inte ha någon chans att nå sin avsedda destination. Känslor av skräck blandades med sorg när han med växande förtvivlan betraktade sina spända, förstelnade lemmar. 

Då hördes plötsligt ett ljud bakom honom, från fjärran. Haren måste också ha hört det, för den skuttade tillbaka in i den gamla stocken. Sen dök en svag ljusstråle upp, och eftersom han inte kunde höra ljudet av någon bil, blossade hoppet upp inom honom. Sen hörde han ett annat ljud, ljudet av gummidäck mot jord, och i takt med att det blev allt starkare, växte också  ljuset i styrka. Snart kunde han också höra ljudet av bromsar, och han kunde sedan urskilja rösterna av två tvåfotingar och delar av deras konversation, innan han plötsligt hörde ljudet han så hoppats få höra: ljudet av en ringklocka. Det var inte särskilt starkt, och under normala omständigheter, skulle han kanske inte ens ha noterat det, Om jag inte hade märkt det... Skulle jag då... Ringet var inte ens riktat mot honom, utan istället åt en tredje person som, bärandes på en säck potatisar, gjort de andra två sällskap. Men, som en pil, för att inte vara där för att höra ett eventuellt andra ring, var han återigen på väg. 

Karusellhästen formligen forsade framåt och mot månen; hans ben hade fått vila, hans humör var åter på topp, och daggen som fastnat på hans kropp var snart bortblåst. Minnet av den otrevliga haren irriterade honom ett litet tag, men när han fortsatte att öka farten försvann snart också detta. Han insåg att han i framtiden skulle behöva hålla bättre utkik efter cyklar – Kanske använder dom röda tvåfotingarna inte cyklar - och med det beslutet tillät han sig själv att ge sig hän nöjet av farten. Han tänkte inte på något speciellt, men hans blick var stadigt fäst på den nedåtgående månen, när han galopperade på genom landskapet; snabbare och snabbare och snart med en hastighet han aldrig tidigare hade färdats med, annat än på lastbilen som transporterade karusellen och underhållningssällskapet. Röda och vita bensinpumpar dök då och då upp längs med vägen, och även om han undvek dem utav försiktighet, verkade de inte utgöra något egentligt hot; de var alla stängda och verkade sova genom natten. En fladdermus dök plötsligt upp från bakom en skorsten av ett gammalt hus och närmade sig honom, uppenbarligen fascinerad. 

Jag kommer att vara försiktigare i framtiden, lovade han sig själv, och för en stund, försökte han titta på månen med ett öga och på marken med det andra, detta i syfte att hålla utkik efter cyklar, men han gav snart upp. Det saktade ner honom att försöka titta på två saker samtidigt, så han tog sin blick från marken, och istället hummade han för sig själv, så att han inte skulle höra några klockor om de ringde från utom synhåll. 

Han var lite irriterad över att fladdermusen nu verkade ha bestämt sig för att följa honom på hans resa. Det spelar ingen roll. Det finns ingen som helst anledning att uppmärksamma den. Snart kommer den sluta följa efter mig. Jag är säker på att den inte vågar flyga speciellt långt från sin grotta eller torn. Den kanske till och med flyger in i ett träd eller något annat. Den flygande musen utförde allt mer komplicerade geometriska figurer i luften ovanför honom, och demonstrerade med en irriterande klarhet sin överlägsenhet som luftnavigatör. Fladdermöss måste vara besläktade med drakar: det skulle förklara varför dom inte visar någon respekt... Varför dom är så oförskämda. Och, precis som han förutsagt, så dröjde det inte länge innan fladdermusen var utom synhåll, antagligen för att den, precis som han förutsagt, insett att den förirrat sig för långt hemifrån. 

I fjärran, långt bortom där den stora breda vägen under honom svängde av åt vänster, kunde han urskilja vad han antog måste vara ljusen från en stor stad stiga upp emot himlen. Motorvägen, som han på något sätt hamnat på, blev bredare då den slöt sig samman med en annan motorväg, som redan hade lite tidig morgontrafik på sig. En lastbilsförare gapade utav förvåning när han såg karusellhästen, och bromsade in i samma ögonblick bilen kom upp jämnsides. Karusellhästen blev också förvånad, men som tur var, framför honom, fanns det en avtagsväg till ett ridspår. Föraren, som nu hade stannat sin bil, följde inte efter honom; istället startade tvåfotingen bilens motorn, och karusellhästen kunde höra några lika obehagliga som högljudda tillrop bakifrån. Han insåg omedelbart att vägbytet varit en utomordentlig ide. Ridspåret i sig självt var sämre än den fina stora vägen han just lämnat, eftersom den var täckt av stora lerklumpar, men detta störde honom inte; eftersom hans hovar sällan nuddade marken spelade klumparna ingen som helst roll. Och, bäst av allt, som han snart insåg, var att det inte var speciellt sannolikt att det skulle komma några cyklar i hans väg så länge han stannade på den här ojämna vägen. 

Hans antagande visade sig vara helt korrekt, och han färdades snabbt mil efter mil i perfekt rytm och harmoni. Han började snart återfå sitt självförtroende, hans näsborrar vidgades när de andades in den svala vinden, och han noterade med glädje att han sprang fortare än vad han någonsin gjort förut. Detta var en slutsats han drog av att grodorna inte längre hade tid att sluta kvacka när han passerade dem, och med öppna munnar kastade de sig huvudstupa ner i sina dammar först efter det att han passerat dem. En rävhona blev så förskrämd när han plötsligt dök upp att hon hoppade i en damm full med vass där hon förmodligen gjorde grodorna sällskap: hela hans varelse fylldes av en känsla av lugn och tillfredställelse. Han var övertygad att han nu inte bara förmådde hålla jämna steg med månen utan också att han höll på att ta in på dess försprång. Med tanke på hur snabbt han galopperade kändes detta helt naturligt, till och med oundvikligt, och om han bara kunde fortsätta i den här takten skulle månen snart vara rakt ovanför honom igen. Karusellhästen var lycklig i sin övertygelse att han snart skulle ankomma kontinenten där hästar var fria. 

*  

Han kunde känna att han hans liv började få en ny mening - eller, mening, punkt, rättare sagt - och det var inte bara framtiden som skulle bli en annan på ett meningsfullt sätt. Det var också hans förflutna - ett förflutet som varit fyllt av inget annat än meningslöshet, självförnekelse, slaveri och lidande – som nu skulle komma att bli meningsfullt. Lidandet som han utsatts för skulle inte längre ha varit förgäves, för tack vare detta, hade han, inte utan stor individuell kostnad, nått både mognad och vishet. Erfarenheten han fått från sitt förflutna var vad som skulle hålla honom ödmjuk, men i framtiden skulle han aldrig stoltsera med denna, och inte heller med den insikt och visdom han fått från vad han erfarit. Han skulle bara tala när han blev tillfrågad eller för att själv ställa en fråga om någonting för att på så sätt öka sin visdom och erfarenhet ytterligare. Framför allt, i Amerika, skulle han ställa de frågor han behövde svar på för att lösa den stora, totalt dominerande och bekymmersamma frågeställningen i hans liv. Denna frågeställning var - och, hade så länge han kunde minnas, tillsammans med de obehagliga tvåfotsbarnen, varit – den huvudsakliga källan till hans egen frustration och karusellivets brist på harmoni. 

*  

Mer än något annat, ville han lösa, en gång för alla, det problem som förnekat både honom själv och de andra djuren på karusellen den harmoni och det lugn de alla innerst inne trängtade efter: han ville finna svaret på frågan “Vilka är de första djuren på karusellen?” För en utomstående betraktare, en som inte spenderade all sin tid på karusellen, verkade detta kanske vara en konstig, eller till och med ointressant, frågeställning: att ett monumentalt problem hade skapas från intet annat än deras oförmåga att svara på en sådan till synes enkel fråga... Men, faktum var, och detta var sannerligen ett beklagansvärt faktum, att denna till synes enkla frågan var vad som hade hindrat den lilla gruppen från att forma en harmonisk enhet: deras oförmögenhet att lösa ledarskapsproblemet var vad som hindrat dem att skapa en känsla av samhörighet och harmoni, och så hade det varit så länge karusellhästen kunde minnas. Alla försök att lösa problemet - att nå någon form av samförstående, eller i alla fall någon form av överenskommelse - hade misslyckats.  

Med tiden hade olika grupperingar formats; grupperingar som alla hade en sak gemensamt; att de aldrig lyckades lösa något när det kom till den avgörande frågan: frågan om ledarskap; om vem som var främst och först. Argument, förolämpningar och hårda ord flög fram och tillbaka, kors och tvärs, och dessa bidrog alla till att göra deras redan eländiga existens ännu outhärdligare. Grupperingarna löstes så småningom upp - sant, absolut, sant och undantagslöst till och med – men bara efter att ha orsakat inte bara mycken otrevnad och osämja, utan också ha gett liv till nya grupperingar: grupperingar som garanterade oenighet och konfrontation även i framtiden. Hur många gånger försökte vi lösa den här absurda situationen med en röstning! Hur många? Det var för smärtsamt att ens tänka på. Oavsett vilka löften och kompromisser som gjorts på förhand, löstes dessa upp som såpbubblor i luften när valdagen närmade sig. Den dagen röstade alla djuren på karusellen systematiskt och plikttroget på ingen annan än sig själva - eller, rättare sagt, sin egna art, eftersom det fanns två av varje - oavsett vad som hade lovats tidigare eller om röstandet var hemlig eller ej. 

Låt oss ta elefanterna, som ett exempel. De var utan tvivel de största och tyngsta av djuren, men på ett annat sätt var de också de mest ömtåliga, något som kunde bekräftas av att bägge för närvarande var allvarligt skadade. Huvudsakligen var det deras snablar som gick av, och det var ovanligt för karusellen att besöka en plats utan att minst en av dem behövde ha sin snabel antingen ersatt, reparerad eller åtminstone limmad. Alla barnen föredrog att sitta på elefanternas snablar i stället för på deras ryggar, och trots att detta var förbjudet, var det så gott som omöjligt att hindra dem från att vid slutet av resan rutscha ner längs elefanternas snablar, något som följaktligen alla gjorde, åtminstone så länge de inte var stelfrusna av skräck eller så små att de behövde bli avlyfta. Dessutom, hade elefanterna svansar som fick dem att se fullkomligt patetiska ut. Ge mig en enda anledning till varför dom skulle vara först... För att dom väger mer än resten av oss tillsammans? För att dom är inkapabla att glömma en oförrätt? Var inte löjligt! 

Och kamelerna då? De var utan någon som helst tvekan de ytligaste varelserna man kunde föreställa sig; fullkomlig avsaknad av intelligens, och en dumhet som bara kunde matchas av den illviljan de kände mot sina tvåfotade afrikanska mästare. De undvek att bli inblandade i andras affärer: “integritet” kallade de det, även om ingen av dem kunde uttala det, men “avsaknad av förstånd” var utan tvekan den verkliga anledningen. Men man måste ju trotts allt erkänna att deras ovilja att kommunicera minskar antalet bråk och diskussioner man tvingas lyssna på. Men kunde detta, deras ovilja att kommunicera, verkligen ses som en positiv kvalité när det gällde att avgöra vad som gör en bra ledare? Var inte deras fysiska utseende mer än tillräckligt för att visa att de var ämnade, eller åtminstone bäst lämpade, för ett liv av slaveri; hade Naturen någonsin skapat ett bekvämare säte för en tvåfoting? Dessutom, enligt information från pålitliga källor, brukade de afrikanska tvåfotingarna, under deras ökenvandringar, använda kamelernas magar för vattenförvaring. Kamelerna, som sitt enda argument för ledarskap, påstod att de kände till dussintals tricks och tekniker avsedda att kasta av sina ryttare, för att på så sätt, närhelst de hade lust, lämna dem att dö i den heta öknen. De påstod dessutom att även de hade en egen kontinent, en som kallades Australien, där de levde fritt, precis som hästar gjorde i Amerika, med den skillnaden att där inte fanns några röda tvåfotingar att vara rädda för, samt att det inte fanns någon risk att bli infångad av ett kastat rep, eftersom i Australien allt som kastas kommer tillbaka till kastaren. Hur som helst, så kunde de inte bevisa ett enda av sina påståenden. Och sen var det var deras uppenbara brist på ett tilltalande utseende... Men, även om de inte kunde hållas ansvariga på just den punkten; att sådana varelser – illvilliga, obegåvade och ytliga “tvåfotsvattenflaskor” - skulle vara först… Otänkbart.  

Sen var det drakarna och deras monumentala fall från att för inte så länge sedan ha kunnat pretendera på att vara först. De var alla ytliga svallrare - otroligt talangfulla när det gällde retorik, sant - men det var också i princip allt. De hade så att säga dominerat karusellen ganska länge – något som förmodligen varit fallet endast eftersom lejonen vägrat att över huvud taget ge sig in i diskussionen - men trotts detta hade drakarna aldrig ens kommit i närheten av att få en majoritet av rösterna eller ens mer än sina egna två. Deras argument för överlägsenhet och för att vara först på karusellen var delvis baserat på det påstådda faktum att de funnits till under en längre tid än något annat djur, något som enhörningarna på det bestämdaste protesterade emot. Med de, enhörningarna alltså, hade nu blivit ersatta av sköldpaddor, på grund av sina vassa horn som föräldrar protesterat mot, trots att någon olycka aldrig hade inträffat. Ett annat drakargument var att det inte fanns någon annan levande varelse lika stolta som dem: vare sig i luften, i vattnet eller på land. En gång i tiden – ganska nyligen, faktiskt - hade deras ledarskap fått nästan de facto proportioner, åtminstone delvis för det inte varit lätt att ifrågasätta några av deras argument. Men så hade det upptäckts, och det var det som var orsaken till deras monumentala fall, att dessa drakar egentligen inte existerade utanför världen av nöjesparker, konst, flaggor och påhittade sagor: att de helt enkelt var mytologiska varelser som forskarna inte brydde sig det minsta om. I samband med detta hade enhörningarna, precis innan sköldpaddorna ersatte dem, fullkomligt oväntad bytt sida; de hade börjat stödja drakarna och deras argument, till och med lovat att rösta för dem… Det hela hade varit väldigt förvirrande. Men hur skulle ett djur som inte ens existerar utanför karusellen kunna ha rätt att leda oss?  

Och zebrorna då? Han hade egentligen inte någon speciellt stark åsikt angående dem; eftersom de var placerade på motsatta sidan på karusellen, hindrade mittendelen av konstruktionen honom från att observera dem. Därför var det enda han visste om dem - förutom några få intryck han fått antingen i samband med reparationer eller genom att observera dem genom spegeln på vevliran - var från några synnerligen opålitliga källor. Han hade faktiskt tänkt ta en närmare titt på zebrorna innan han gav sig iväg, men med all upphetsning som kommit i samband med förväntningarna på det äventyr som låg framför honom, hade han glömt bort det. Men han visste en sak till: dessa pretentiösa djur påstod inte bara att de var besläktade med hästar utan även att de hade funnits till längre än hästarna och att det därför var hästarna som var deras ättlingar. I övrigt hade han huvudsakligen bara vad drakarna hade berättat för honom att gå på och, som alla visste, så är att lita på en drake ungefär lika intelligent som att tro en elefant när denne påstår att den glömt en gammal oförrätt. Hur som helst, han föreställde sig dem som små med välformade kroppar, men med för korta halsar och hårlösa elefant-liknande svansar som såg ut som piskor. Han visste också att de hade svarta och vita ränder, så de liknade tvåfotingarnas fångar som ibland hjälpte till med att sätta upp karusellen och tälten. Jag menar, för att vara fullkomligt ärlig, hur skulle man kunna ta idén att ledas av några som gör sitt bästa för att se ut som tvåfotadade fångar seriöst?  

När brädorna på bron som gick över strömmen han galoperade över smattrade under hans hovar övergav karusellhästen för ett ögonblick sina funderingar, och när vägen delade sig i tre framför honom, gjorde han snabbt sitt val, nästan instinktivt, eftersom att han inte ville sakta ner farten. Han kunde inte längre se månen; hade han verkligen sprungit ikapp och ifrån den? Jo, det måste han ju ha gjort; han var säker på att han hade sprungit om den, och att han måste ha lämnat den bakom sig för ett bra tag sedan. Det hela är en fråga om vilja, disciplin och tålamod, tänkte han allt medan han fylldes av en känsla av stolthet. Men, var det verkligen möjligt att springa fortare än månen? Kanske var månen begränsad av naturens lagar; lagar som han inte kände till så mycket om; kanske var månen inte ens tillåten att tävla med honom? Vem vet? Eftersom ingen tvåfoting, cykel eller annan distraktion presenterade sig, förlorade han sig snart åter i tankar om karusellen och om vilket djur som borde vara först.  

Sköldpaddorna... Blotta tanken på dem fick honom att ofrivilligt sakta ner. Jo, de hade ju onekligen ett stabilt temperament, och de var kloka och förnuftiga, det kunde man ju inte på något sätt förneka. De var också välvilliga och obestridligen ganska opretentiösa. De var också ihärdiga och kapabla att leva längre än till och med elefanterna. Allt det där var ju onekligen sant, men hade det någonsin funnits några mer försiktiga och överkonservativa varelser? De skydde alla typer av förändringar; det minsta förslag om något nytt gjorde dem fruktansvärt upprörda, och de blev yra i huvudet varje gång karusellen startade. De hatade fart, vilket verkade ganska paradoxalt eftersom deras främsta argument för ledarskap verkade bestå i att en av deras ätt för länge sedan vunnit över en hare i ett distanslopp... Och vad har harar med den här saken att göra? Harar var ju inte ens representerade på karusellen. Harar var dumma och skygga varelser, och när det snöade, brukade de, under skydd av natten, smyga in under karusellen där de gnagde på brädorna tills de sprang därifrån, förmodligen skrämda av ljudet av deras eget gnagande. Och det skulle ju inte vara harar som ledarna av karusellens djur skulle tvingas stå upp emot, utan alla djurs sanna och gemensamma fiende: tvåfotingarna! Jag menar, om sköldpaddorna inte ens kan stå upp på sina egna bakben, hur skulle dom då kunna stå upp mot tvåfotingarna?  

Och lejonen då? De avvisade - ilsket och arrogant - allas argument som på något sätt ifrågasatte deras överlägsenhet, inklusive drakarnas. De vägrade till och med att erkänna att de kunde jämföras med något annat djur, inte ens med tigrar som de sa att de besegrade nio gånger av tio i romerska arenor för två tusen år sedan: de sa att jämföra sig med de andra djuren på karusellen skulle vara som att jämföra en glödlampa med solen. Det påstods att de var starka, mäktiga, pålitliga, snabba, vackra och modiga, och vissa sa till och med att Naturen själv hade gjort dem till konung över alla djur. Starka? Ja. Mäktiga? Okej då, men också lata. Pålitliga? Mer eller mindre, men bara så länge de inte var hungriga. Snabba? Ja, men bara på korta sträckor. Vackra? Kanske… Modiga? Inte det mista. Alla visste att så snart de stötte på en tvåfoting på savannen, sprang de iväg med svansen mellan benen; de till och med tillät tvåfotingarna att stjäla deras mat. De behövde svältas halvt till döds innan de attackerade en, och till och med då skulle de bara ge sig på ett barn, en liten kvinna eller en gammal man, och aldrig någon med spjut. Och, var de verkligen vackra? Tja, det var ju en fråga om smak. För att vara ärlig så var ju honan inte direkt ful, men hanen... Med sin stora rufsiga man såg den nästan skrattretande ut: som om den bytt en del av sitt skinn mot en björns päls. Men, som sagt var, detta var inte någon viktig fråga, eftersom ingen kunde välja sitt eget utseende. Det huvudsakliga argumenten mot lejonen var att det inte alls var Naturen - inte djuren som utgör Naturen, utan snarare, anti-Naturen: tvåfotingarna - som hade utsett dem till konung över alla djur. Tvåfotingarna tyckte om dem; de tyckte om dem så mycket att de till och med hade lejon på sina flaggor och vapen, och gjorde skulpturer av dem, och de var till och med mer populära än drakarna. Hur skulle vi djur kunna lita på ett någon som tvåfotingarna håller högt och idoliserar?  

Och då återstår bara girafferna. Även om deras argument var det mest absurda av alla, så var det åtminstone annorlunda. I stället för att påstå sig vara bättre än de andra djuren, påstod de att tvåfotingarna själva tyckte att girafferna var de främsta; ett lejon-argument, även om han aldrig hört något lejon använda det. De påstod att dessa, alltså samma tvåfotingar som de skulle tvingas stå upp mot, omöjligen kunde ha fel; ett resonemang så obegåvat – kamellikt, nästan - att det i sig själv borde vara tillräckligt för att utesluta dem från all framtida ledarskapsdiskussion. Deras halsar var onödigt långa, något som inte bara bidrog till deras karikatyrlika utseende utan också hade konsekvensen att de inte, när de stod upprätt, fick plats under taket på karusellen. Karusellens konstruktörer hade därför - uppenbarligen av denna anledning och endast av denna anledning - tvingat dem att böja sig framåt, mot och delvis över de framförvarande djuren. Men, och det var det som var kruxet, trots att de lutade sig över de som hade oturen att vara placerade framför dem, behövdes det lite mer utrymme mellan dem och de framförvarande djuren än mellan de andra. Problemet var att girafferna inte accepterade denna simpla och fullkomligt logiska förklaringen - att de inte skulle ha kommit in under taket om det inte gjorts plats framför dem – och var tacksamma över detta, utan i stället påstod de att detta extra utrymme hade getts dem som ett tecken på deras rätt till ledarskap. Den mest irriterande delen av denna absurda förklaringen var att, om man skulle acceptera den, så skulle de sista djuren på karusellen bli hästarna, eftersom det var de som stod framför girafferna. Vi sist! Löjligt!  

Så, det var det hela; med girafferna hade alla djur på karusellen beaktats. Hur skulle man välja? Karusellhästen tittade mot horisonten. Den hade - medan han hade varit förlorad i tankar om karusell och ledarskap - ändrat färg: den hade förlorat sitt rosaaktiga skimmer och hade nu en livfull ton av guld och silver. Djupt nere, kanske på en undermedveten nivå, insåg han vad som höll på att hända. På sätt och vis hade han till och med… Nej, han ville inte tänka på det. I stället fortsatte han att galoppera, och instinktivt valde han riktningen mot Amerika varje gång vägen delade sig, och hans fokus återvände snart till sina gamla kamrater långt borta på karusellen som han nu aldrig skulle återse. Om det var upp till mig. Om jag tvingades välja. Skulle jag då vara kompetent att lösa frågan på ett rättvist sätt? frågade han sig. Kanske… Men bara om jag kunde glömma bort att jag var häst och att jag därför på sätt och vis har ett personligt intresse i frågan. Men skulle det verkligen vara möjligt att glömma det? Hur skulle jag bära mig åt? Låt mig försöka... 

Medan han galopperade mot ljuset av den annalkande dagen – Kanske är det i själva verket solnedgången: kanske jag kommit ikapp gårdagen – gjorde han en monumental ansträngning att kontrollera alla de instinkter och fördomar som han var fullt beredd att erkänna kom med “att-vara-en-häst-paketet”, och när han kände att han hade uppnått denna kosmiska neutralitet - befriad från all egoism, intentionalitet, rasism och chauvinism - återkallade han minnet av karusellen, och han analyserade kallt och opartiskt alla sina före detta kollegor. Låt oss avgöra, innan någonting annat, vilka egenskaper som är viktigast för en bra ledare. Det var en fråga som i sig självt inte var lätt att avgöra. Vilka är de? Lyckligtvis hade han tänkt på den här viktiga frågan flera gånger förut, och han hade då, under sina tidigare reflektioner, kommit fram till svaret. Han hade, fullkomligt logiskt och opartiskt, kommit fram till att de önskvärda kvaliteterna var: intelligens, godhet, förståelse, styrka, tålamod och en kollectiv anda. Det blir totalt sex, och jag låter varje egenskaper vara värd en poäng. Det djur som får flest poäng kommer att vara, som en konsekvens av enkel addition, värdigt att ledare gruppen och därmed förtjäna att ha den första positionen på karusellen. Helt fördjupad i sina tankar, blind för vad som hände runt omkring honom, galloperade karusellhästen framåt på sin väg mot Amerika. 

Han började med elefanterna till vilka han delade ut tre poäng: en för styrka, en för godhet och en för intelligens. Kamelerna fick bara en, för tålamod; kanske skulle dom haft en till för styrka. Han förnekade inte drakarnas intelligens, förståelse och styrka, men han var inte redo att tilldela dem några poäng utöver det. Zebrorna, lustigt nog, fick exakt samma tre poäng som drakarna; för att vara intelligenta, förstående och starka. Sköldpaddorna, trots att han starkt ogillade dem - eller, deras konservativa disposition, snarare - fick tre poäng för att vara intelligenta, godmodiga och förstående; kanske skulle han ha gett dem en fjärde, för kollektiv anda, men han valde att inte göra det. Lejonen, eftersom han valt att inte inkludera vare sig “mod” eller “skönhet” - kvaliteter som man skulle kunna argumentera att de saknade - kunde bara tas ifrån en enda poäng, vilket var poängen för en kollektiv anda. Han skulle glatt ha fortsatt utan att ge girafferna ett enda poäng, men när han så tog några djupa andetag för att på så sätt återfå sin impartialitet, erkände han sig villig att ge dem en poäng, även om han inte var riktigt säker på vad de gjort för att förtjäna den. Kanske för styrka.  

Det enda djuret som återstod var hästarna. Detta var det känsligaste beslutet och det svåraste djuret att utvärdera av dem alla, och han kunde göra sig själv till en opartisk domare endast till kostnaden av en nästan överdjurisk ansträngning. Han tänkte igenom varje punkt minst ett dussintal gånger. Han gick igenom alla sin arts brister och svagheter – han bedömde, och han hänsynslöst granskade, varje kvalité eller brist på sådan - allt i en enorm ansträngning att försäkra sig om att inte den minsta orättvisa begåtts. Till sist, oavsett huruvida han ville det eller inte, var han tvingad att ge hästarna alla sex poängen för deras obestridliga intelligens, godhet, förståelse, tålamod, styrka och väl utvecklade kollektiva anda. Han hade nått detta beslut rättvist? Vem skulle kunna tvivla på min objektivitet? 

*  

Som tur var hade han, i precis rätt ögonblick, lyft på huvudet, och endast därför lyckades han stoppa i tid; han hade bara precis lyckats undvika att kollidera med det bekanta runda objektet som från ingenstans hade dykt upp rakt framför honom, och nu blockerade hans väg. Inte nu igen. 

28. En Första Smak av äventyr (Junior)

1990. Min skönhetssömn den natten hade inte varit vad jag skulle ha önskat. I själva verket - speciellt så länge det är mitt eget välbefinnande eller, som i det här fallet, mitt eget liv, som jag tror kan vara i fara - är jag fruktansvärt feg, och som en följd av detta hade jag spenderat en nästan sömnlös natt. Jag hade trott mig att höra alla sorters konstiga ljud, och jag hade utan undantag dragit slutsatsen att källan till dessa ljud hade varit den lille Wahhabin, som lyckades övertala sina vänner för att göra honom sällskap. Sen, när jag till sist lyckats somnat, ersattes inbillningen med drömmar om hur en hel arme, anförda av en galen liten Wahhabi kom galloperade genom dörr och fönster och in i mitt rum, ridande på kameler och arabiska hingstar. Jag borde verkligen återvända till bilen och mina medresenärer, för trots allt har de ju inte försökt att döda mig... än... Åtminstone tror jag inte det.

 _ _ _

‘Han kommer att ligga förbannat risigt till när vi får tag på honom!’ deklarerade Massoud lika ljudligt som entusiastiskt. ‘Först får vi honom att inse hur fel han har och sen - när vi fått in honom på rätt spår - avrättar vi honom på något trevligt traditionellt sätt.’

‘Är du helt säker på att du övervägt det här från alla relevanta aspekter?’ frågade Osman, utan att titta upp från tidningen han läste. Osman var den hitentills praktiskt taget obestridde ledaren för den löst talibanassocierade grupp som Massoud var medlem i, ‘eller från någon aspekt överhuvudtaget, bortsett från Wahhabs?’

‘Att döda honom är vår plikt mot både Allah och Muhammad ibn Abduk Wahhab!’ utbrast Massoud, ‘mannen är en hädisk otrogen som vägrar underkasta sig.’

‘Något som dom flesta andra människor på den här planet också gör; har du för avsikt att ta livet av dom också?’

‘Ja, såvida dom inte konverterar och lever efter Wahhabs principer.’

‘Alla?’

‘Så småningom.’

‘Men inte nu?’

‘Nej’

‘Så varför är det sån förbannad brådska med just den här?’

‘Därför att även om man inte kan utrota alla ogudsliga individer på en gång, så kan man ändå göra något för ens tro när ett ovanligt ondskefullt exemplar råkar passera ens väg.’

Osman såg förvånad ut, men han hade ännu inte erkänt Massouds närvaro genom att lyfta blicken från sin tidning, ‘Det där var bra, faktiskt riktigt bra, har du läst det någonstans?’

‘Nej’

‘Men du har förberett det?’

Massoud rodnade, ‘Ja, jag visste du skulle fråga.’

‘Du är smartare än du ser ut.’

‘Tack.’

‘Men säg mej en sak; vad är det för exceptionell ondska du hittat i den här mannen?’

‘Han sa att det inte fanns något sätt för oss att veta med säkerhet.’

‘Veta vaddå?’

‘Att Allah finns.’

‘Och det kan vi ju inte heller.’

‘Vad menar du?’

‘Vi - till skillnad från resten av naturens innevånare - fick fri vilja, och därför kan vi välja om vi vill tro eller inte.’

‘Men den som väljer att inte tro, väljer fel.’

‘Och vi har valt att tro det, men vi kan inte veta.’

‘Det är inte sant.’

‘Om vi fick fri vilja måste det vara sant, eller förnekar du att Gud gav oss fri vilja?’

‘...Nej’

‘Så vi kan alltså inte veta med säkerhet?’

Massoud svarade inte.

‘Kommer detta kränkande faktauttalandet att lägga mej till din lista över individer som bör avrättas så snart som möjligt?’

‘Han sa att jag inte kunde veta säkert att Allah fanns om jag inte träffat honom personligen.’

‘Mannen verkar klart vettig,’ Osman hade fortfarande inte tagit blicken från sin tidning, ‘kan du inte bara låta honom vara i fred.’

‘Han sa att vi inte ens kunde veta om vi själva existerade.’

‘Så han är en tokskalle; ännu större anledning att inte skada honom.’

‘Varför?’

‘Det ger dålig PR att döda tokskallar, särskilt tokskalliga turister.’

‘Han sa att våra övertygelser var falska.’

‘Det är inte vad du sa tidigare, då sa du bara att han sa att vi omöjligen kunde veta.’

‘Men jag är säker på att det var det han menade.’

‘Mannen bor på hotellet, han har köpt livsmedel, fiskeredskap...’

‘Begagnade fiskeredskap!’

‘...begagnade fiskredskap, licens och transport. Totalt motsvarar hans inköp mer än en årsinkomst för en lokal herde. Och om han nu skulle råka välja att berätta för några vänner att han tyckte det var trevligt här…’

‘Vad är det du vill ha sagt?’

‘Ingenting speciellt; bara att jag inte tror att folk kommer att stå i kö för att hjälpa dej ta död på honom.’

‘Då får jag väl göra det ensam,’ deklarerade Massoud, tog ett djupt andetag och började – mycket långsamt, högst självmedvetet och på ett oerhört värdigt sätt – att gå mot vapenkistan.’

‘Glöm inte laddningen!’

Massoud kopplade ifrån den explosiva anordning som monterats för att spränga vemhelst som försökte bära bort kistan eller stjäla dess innehåll i luften. Han öppnade kistlocket och granskade noga vapnen inuti, ‘Vi har inte ett svärd va; ett gammaldags traditionellt svärd?’

‘Vad du ser är vad vi har.’

Efter att ha gått igenom kistans innehåll fastnade Massoud så småningom för en ceremoniell gulddolk, infattad med ädelstenar.

Osman vände blad igen; han kastade en snabb blick på sin gäst och dolken, sen riktade han åter sitt fokus mot tidningen.

Massoud höll upp dolken i ljuset från fönstret, som om han hoppades att få ett tecken. Då - för en pödsligt kort ögonblick - var det som om rubinerna och smaragderna ville kommunicera med honom; som om dom glittrade till lite starkare i solljuset än förr. Men då - precis när Massoud skulle beskriva för sin ledare vad som just utspelat sig - om det fantastiska tecknet, blev han avbruten.

‘Den där är förbannat värdefull!’

‘Den... jag...’ på något sätt kändes det fel att berätta för ledaren om tecknet nu när han hade blivit så abrupt avbruten, ‘Jasså, än sen då?’

‘Om vi kunde få den till Sotheby's i Amerika skulle vi kunna bygga en bro högre upp.’

‘Än sen?’

‘Eller också kunde vi köpa ett dussin AK fyrtiosjuor eller Kalasjnikovs – kan du inte helt enkelt skjuta honom?’

‘Vem är Sotheby's?’

‘Det är västgrejer, du skulle inte förstå.’

‘Jag borde verkligen använda ett ceremoniellt svärd.’

‘Kan du inte använda din armékniv?’

‘Det här är hämnd! Hämnd i Guds namn!’

Osman tittade upp, la ner sin tidskrift – det var ett relativt nytt nummer av ‘American Rifleman’ – och han gick över till den arge unge mannen. ‘Du gör vad du anser att du måste göra, men om dom där stora fiskarna - dom som bara du vet hur man fångar - har någonting med det här att göra...’

Massoud betraktade sin ledare med fullkomlig och total oförståelse. Hur kan han ens tänka en sån tanke? Hur...

Osman tittade hotfullt på sin gäst, ‘För om du gör det här bara för att kunna behålla sjön som din privata fiskeplats...’

Men Massoud visste precis vilken var hans ledares ömmaste tå och hur att trampa på den. ‘Och du är säker på att din bedömning av situationen inte är fördunklad av överväganden rörande turism och det lokala näringslivet?’

Osman bara skakade på huvudet.

Massoud tittade intensivt och strängt på sin ledare, och i det ögonblicket beslutade han sig för att – en dag i en inte alltför avlägsen framtid – utmana mannen om ledarskapet. ‘För om det skulle vara fallet, så håller du på att trassla in dej i precis samma garn – samma nät av girighet och materialism – som är vår fiendes varumärke.’

Osman skakade irriterat på huvudet och pekade på dörren.

Massoud fäste dolken i sitt bälte och sen – mycket långsamt och på ett mycket värdigt sätt – stegade han ut ur rummet.

När den unge Wahabin stegade iväg för att möta sitt öde, ropade hans ledare efter honom, ‘Förlorar du den så ligger du risigt till, förbannat risigt!’

lite senare

Jag kommer inte att döda honom med det samma. Först kommer jag att förklara varför det är nödvändigt för honom att dö, sen kommer jag låta honom konvertera till islam. Inte förrän då kommer jag att avrätta honom: kliniskt, känslokallt och mycket ceremoniellt. Massoud var beslutad; helt, fullkomligt och obevekligt beslutad. Den otrogne kristne skulle dö och ingenting den store mannen hade att säga skulle få honom att ändra sitt beslut. Tanken att mannen skulle välja att motsätta sig honom – att han skulle kunna ha några invändningar, eller till och med välja att försvara sig – hade aldrig slagit honom. Massoud hade aldrig dödat – eller fysiskt skadat – någon förut, annat än fiskar, och även om han inte såg fram emot sin uppgift, kände han sig ändå på något sätt stolt. Han kände sig nobel och stolt i vetskapen om att han var på väg att uppfylla sin skyldighet till Gud själv. Kanske tittar Han på mej just nu.

Den otrogne öppnade tältet.

Massoud blev bländad av ficklampan.

Den otrogne verkade glad att se honom och räckte fram sin hand.

Glädje var inte den reaktion Massoud förväntat sig och han drog slutsatsen att det plötsliga ljuset på något sätt måste ha fått honom att förväxla skräck med glädje. Kanske är det ånger, eller också har han konsumerat alkohol...

Den store mannen tittade bakom honom, alltmedan denne fortsatte att hålla sin hand utsträckt.

Massoud, efter viss tvekan, tog den store mannens hand.

‘Välkommen.’

Massoud kände sin hand tryckas med en kraft han aldrig tidigare upplevt; en kraft som skulle kunna krossa benen i hans hand om den så önskade. Han är mycket stark...

Den store mannen lät sen sin ficklampa spela över omgivningen.

Det var som om den otrogne ville försäkra sig om att Massoud var ensam och igen verkade han glad; till och med gladare än tidigare. Det är inte ånger och han verkar inte berusad.

‘Kom in Massoud, du ser mer frusen ut än mordisk.’

‘Jag måste prata med dej.’

‘Det är klart att du måste; kom in och sätt dej.’

Massoud gick in i tältet och satte sig ner, ‘Vad jag har att säga är väldigt viktigt.’

‘Du ser frusen ut, har du inget tält?’

‘Nej.’

‘Sovsäck?’

‘Nej’

‘Ta den här filten.’

‘Tack.’ 

‘Inga problem,’ den store mannen log, ‘mitt hem är ditt hem.’

‘Jag har kommit för att låta dej konvertera och sen avrätta dej.’

‘I mitt hem?’

‘Det är ju bara ett tält.’

‘Det är fortfarande mitt hem.’

‘Okej, så jag dödar dej utanför.’

Den store mannen misslyckas återigen med att se så rädd ut som Massoud tyckte han borde och han svarade med vad som nästan såg ut som ett leende. ‘Är det något dina vänner också skulle rekommendera?’

‘Jag bad mina vänner att följa med för jag ville att dom skulle hjälpa mej förklara.’

‘Förklara vaddå?’

‘Förklara varför det du sagt är fel och varför det är nödvändigt för dej att dö.’

Den store mannen nickade alvarligt.

‘Men dom ville inte följa med, så nu kommer jag att förklara själv.’

Igen nickade den store mannen, nu i vad som verkade vara sympati.

‘Dom förstår inte,’ fortsatte Massoud, ‘dom tänker bara på publiciteten och om hur nyheten om din död kommer att påverka turismen. Det är helt fel för vad dom borde tänka på först och främst är hur man bäst försvarar tron.’

‘Jag är ledsen att höra det. Men för att vara helt ärlig så är det i den riktning saker och ting går; inte sant? Monetära faktorer börjar mer och mer dominera våra världsåskådningar och jag anser att om man tänker för mycket på pengar så får det en att glömma...’

‘Jag har ett vapen!’ utbrast Massoud som – hur otroligt det än verkade – började misstänka att den store mannen drev med honom, ‘Jag har en dolk!’

‘Har du?’

‘Det har jag!’

‘Är det en gammal rituell dolk?’

‘Ja.’  

‘Får jag titta på den?’

Massoud öppnade entusiastiskt sin jacka för att visa dolken som satt nedstucket i hans bälte.

‘Den är vackert.’

‘Och det är riktiga rubiner och smaragder; när jag tittade på den tidigare verkade det som om den gav mej ett tecken.’

Den store mannen verkade oförmögen att slita blicken från dolken, ‘Och nu kommer du döda mej med den?’

‘Det kommer jag.’

Den store mannen rörde sig mycket snabbare än vad han en så stor man borde kunna röra sig och ett ögonblick senare trycktes Massoud bakåt så att tältet nästan kollapsade. Samtidigt drog mannen – med vad som verkade vara nästan helt utan ansträngning - kniven ur hans bälte.

Den store mannen log, ‘Det kommer du inte alls.’

Det här hade inte alls varit del av Massouds plan men han återfick snabbt fattningen, ‘När du sover, då kommer jag att döda dej.’

Leendet försvann och för första gången i sin relation till den store västerlänningen, kände Massoud sig fysiskt hotad och tio minuter senare fann sig Massoud mycket riktigt mishandlad och bunden till händer och fötter, dinglande från en ekgren ett par meter utanför den otrognes tält.

‘Nu kan du ju försöka döda mig.’

Han hängde alldeles intill resterna av den store mannens kvällsmat och en färsk öring. Den färska öringen var nästan lika stor som den största Massoud fångat. Jag borde ha dränkt in hans tält i bensin och tänt på.

ännu senare

Men, även om jag fått tillbaka lite av mitt forna självförtroende, så fanns det en dystrare sida till det som utspelat sig uppe vid sjön. Jag skulle ha velat få en ordentlig pratstund med min tilltänkte avrättare. Jag skulle ha velat undersöka vad som fått den lille mannen att känna, tänka och bete sig som han gjort. Om jag bara kunde ha förstått honom... Men Andres – som vid det här laget kände sig både förvirrad och rädd – insåg att han snart dessutom skulle vara dödstrött. Han insåg att om han inte gett sig av, kunde hans tur mycket väl ha tagit slut och, om så skett, kanske också hans liv. Ändå förstod han – kände mer än förstod, egentligen – att han missat ett fantastiskt tillfälle. Jag är ledsen, jag inser att det var en fantastiskt chans, men jag skulle helt enkelt inte ha klarat av det.

29. det kommer att bli ungar (TIGERN/chicch kadune)

Han var omgiven av mat och även om den, med undantag för människorna, inte var av den lättfångade sorten, så var det hela onekligen ganska aptitretande. Den Gamle Tigerhannen – som dåsade i skuggan av dom låga fenixpalmerna bredvid den glittrande floden, med en tass lojt placerad ovanpå den andra – tittat längtansfullt på trädmänniskorna, rådjuren och bina. Även om han inte var lika utsvulten som han brukade vara, var han fortfarande hungrig nog för att med stort intresse observera maten som omgav honom.

Trädmänniskorna på andra sidan den lilla kanalen höll på att ta ner träd i en frenetisk takt. Så snart ett träd hade fallit till marken avlägsnade dom grenarna, sen drog dom ned vad som återstod – mitten av trädet – till vattenbrynet. Dom var sex stycken – alla utom en var ett dubbelansikte – och dom hade alla käppar inom nära räckhåll. Den gamle hannen gillade inte alls tanken att attackera trädmänniskorna, i synnerhet som det inte fanns något sätt att komma tillräckligt nära utan att bli upptäckt. Dessutom ogillade han människoansikten – framför allt dubbelansikten - och han hatade käppar nästan lika mycket som han hatade bin. Hur som helst, den gamle hannen jagade normalt inte människor och han hade aldrig dödat någon annat än när han var oerhört hungrig eller råkade stöta på en som var ensam och helst sticklös.

Istället vände den Gamle Tiger Hannen sin uppmärksamhet mot hjortarna som betade intill flodbanken, mindre än trehundra meter bort. Vinden var från rätt håll så hjortarna kunde inte vara medvetna om hans närvaro. Hjortarna var inte så många men bland dem fanns två små lättfångade hjortungar. Han kunde se varken skrikapor eller skvallerfåglar mellan sig själv och hjortarna vilket var utmärkt eftersom den gamle hannen tyckte illa om både skrikapor och skvallerfåglar. Bortsett från en liten kalöppning fanns det palmer, träd eller undervegetation hela vägen från där han låg, till bara ett par meter från där den närmaste hjorten betade. Men, och det var ett stort men, området där hjortarna betade tillhörde inte honom, utan utgjorde en del av den angränsande domänen. Området tillhörde en gigantisk och mycket högljudd tigrinna – en tigrinna nästan lika stor som honom själv – och hon var på väg in i brunst. Den gamle hannen visste att han, om han verkligen tvingades till det, förmodligen skulle kunna ta sig ann den högljudda tigrinnan, så det var egentligen inte det som var problemet; han hade tagit mat från hennes lilla men hjortrika domän vid ett flertal tidigare tillfällen och han var beredd att göra det igen. Det faktum att hon var på väg in i brunst var inte heller något egentligen problem i sig självt, eftersom den gamle hannen var övertygad om att han kunde hantera det också. Faktiskt var det så att han föredrog tigrinnor i brunst framför dom som inte var det. Det verkliga problemet var att när en tigrinna är i brunst så fanns det ofta andra tigerhannar i närheten. Dessa tigerhannar – ofta större, starkare, tuffare, mer aggressiva och yngre än han själv – gillade också tigrinnor i brunst. Speciellt, så var det den dominante hannen – en ung, tuff, stor och aggressiv tiger – som bodde strax norr om den högljudda tigrinnans domän. Den Dominante Hanens domän började inte mycket mer än en kilometer från där den Gamle Tigerhannen under fenixpalmerna begrundade livets problem och möjligheter.

Halvvägs mellan där han låg och hjortarna fanns ett bibo, inte långt från där trädmänniskorna fällt träd och på så sätt skapat en glänta i skogen. Bibon kunde ibland fås att falla till marken och sen – när man rusat till närmaste vatten och väntat tills bina försvunnit – kunde honungen inne i boet ätas. Den gamle hannen tyckte mycket om honung; till och med mer än hjortar, unga vildsvin och människobakar. En annan sak som var bra med honungen – till skillnad från tigrinnor i brunst – var att andra tigrar inte hade något intresse av den.

Det kan mycket väl ha varit chansen att få fatt på en läcker hjort som så småningom avgjorde hans val. Men, det kan lika gärna ha varit hoppet om honung eller kanske det faktum att den Högljudda Tigrinnan var på väg in i brunst. Vad det än var, så var det tillräcklig frestande för att den gamle hannen skulle riskera livet. Det var nog för att han skulle riskera att utsätta sig för vreden av den dominante hannen eller någon annan friare som råkade smyga omkring innuti tigrinnans domän.

Den gamle hannen tog sig i det närmaste ljudlöst - åtminstone tyckte han det själv - in i och igenom den undervegetation som markerade gränsen till högljudda tigrinnans domän. Där fortsatte han försiktigt förbi en mangrove remsa och in i skuggan av några träd. Sen fortsatte han mot fenixpalmerna som växte längs vattnet. Efter att ha avverkat tre fjärdedelar av sträckan stod han inför det vanskligast problemet: en öppen remsa på kanske tio meter mellan dom låga fenixpalmerna och träden på andra sidan. Men, om han bara klarade sig över gläntan utan att bli upptäckt, skulle han kunna närma sig hjortarna från rätt håll och med bästa möjliga skydd. Klarade han sig över gläntan skulle han med all säkerhet lyckas fånga åtminstone en hjortunge. Den gamle hannen hukade sig ner och - igen enligt egen uppfattning – fullkomligt ljudlöst, började åla sig över gläntan. Han hade knappt lämnat fenixpalmerna när han blev upptäckt.

‘Ka! Ka! Ka!’ skällde hjortarna alltmedan dom flydde in i skogen, ‘Ka! Ka! Ka!’

Nedrans!

Den gamle hannen beslutade sig för att inte lämna den högljudda tigrinnans revir - där han nu definitivt var en inkräktare - riktigt än; åtminstone inte innan han undersökt biboet. Även om han kunde se bina surra runt trädet så dolde grenarna själva boet och den gamle hannen kunde inte fastställa dess exakta position. Och, även om det doftade starkt från den högljudda tigrinna – jodå, hon var definitivt på väg in i brunst – så syntes hon inte till. Den gamle hannen började - försiktigt, på sin vakt och med alla sinnen på högspänn - närma sig biboträdet. Ett tag såg saker och ting ganska lovande ut, men när han kom nära nog att se biboet underifrån föll alla hans förhoppningar. Biboet – det var ett stort och saftigt bo som var så fullt av honung att det droppade från det – var en bra bit utom hans räckvidd. Det hängde under en gren, precis intill stammen, vilket var bra, men grenen satt högt över hans hoppkapacitet. Dessutom var trädet alldeles för kraftigt för att sättas i gungning och det fanns inga låga grenar att klättra på.

Nedrans!

Det var då – när det gamle hannen längtansfullt satt och stirrade upp i trädet – som han hörde morrandet. Det var inte morret från den dominante hannen och inte heller morret från någon annan uppvaktare, så det var inget ‘kanske-det-sista-morr-jag-hör-morr’. Även om det var ett honmorr så var det inte det ‘kom-och-ta-mej-morr’ den gamle hannen skulle ha föredragit; han fick inte många av dom nu förtiden. Men, det var inte ett ‘försvinn-från-mitt-revir-eller-också-dödar-jag-dej-morr’ heller. Det var snarare ett ‘vilka-är-dina-avsikter-morr’ eller möjligen ett ‘är-du-säker-på-att-du-är-redo-för-det-här-morr’.’

Det finns hopp.

*

Hon hade nafsat och huggit åt den Gamle Tigerhannen och sen hade hon jagat bort honom. Men, inte förrän hon tydligt signalerat att hans uppmärksamhet inte sågs som ett hot eller på något annat sätt ovälkommen.

Han hade återvänt nästa dag.

Hon var inte orolig i den gamle hannens sällskap; inte alls så orolig som hon skulle ha varit i den dominante hannens eller i någon av dom andra unga tigrarnas. Hon och den gamle hannen kände varandra sen långt tidigare; sen innan hennes föregående kull, som han hade fostrat mer än två år tidigare. Hon visste att han skulle kontrollera sig och att han inte skulle döda henne när hon vände sin oskyddade strupe mot honom.

Till att börja med hade han varit lika framåt som dagen innan.

Hon hade huggit efter honom under deras andra möte också, men bara ett par gånger och snart hade dom stått nos mot nos. Sen hade det inte dröjt länge förrän hon visat honom sina intentioner. Hon hade slickat sin kropp framför honom en lång stund, men konstigt nog hade det inte haft någon annan effekt än att få hennes egen mage att kittla. Sen hade hon slickat honom och gnidit sig mot hans sida, men inte heller det hade haft någon effekt.

Hennes friare, som dagen innan uppvaktat henne med sådan passion, visade henne nu inget som helst intresse.

Hon hade fnyst åt honom och bitit honom i både bröst och hals. Det hade inte varit några aggressiva bett utan bara erotiska små nafsanden i syfte att väcka hans passion. Men ingenting hon gjorde hade tyckts väcka hennes friares intresse. Som ett sista försök hade hon rullat över på rygg och, liggande där – förföriskt viftat med tassarna i luften. Det hade gjort susen och till sist hade hon fått igång den gamle hannen.

Det hade inte funnits speciellt mycket energi i hennes friare; inte alls så mycket som det hade funnits två år tidigare, och hon kände att den gamle hannen kanske inte skulle vara där att fostra hennes nästa kull. Men, det hade funnits energi tillräckligt, det var den Högljudda Tigrinnan säker på. Det kommer att bli ungar.

Taggar: korta historier,, biografi,, Andres Laszlo,, familjekrönika,, äventyr,, tiger, Tahawar Ali Khan,, maneaters of sundarbans,